Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eliel Löfgren, Klockorna i Östervåla, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och mördaren kommit med de andra in i
rummet, så hade han säkert i fyra fall på fem
(eller något i den stilen) utropat: ”Det är
mord.” Det skulle ha varit — eller verkat —
det riktiga: man tänker sig inte att den som
bart och brutalt konstaterar brottet är
brottslingen. Han har genast ställt sig på
efterspa-narnas och det förfördelade samhällets sida:
och måste det inte vara varje någorlunda
klyftig förbrytares första impuls att sluta upp
i drevkedjan? Då blir man själv inte jagad.
(Men det är kuriöst att se hur ofta det anföres
bevis, vilka snarast, om man ser närmare efter,
bevisa motsatsen. Om anmälaren — som nu
refererar ur minnet och alltså kan förfalla till
något misstag av den art som det ovan talats
om — minns rätt i det väsentliga, så var det,
när diskussionen om Viktor Rydberg stod het
för ett par år sedan, ett visst brev som spelade
en särskild roll. Det var skrivet av diktaren
själv och handlade om ett besök som han och
adressaten en tio, femton år tidigare gjort på
en illa känd kroglokal. Skildringen var mycket
detaljerad, och brevskrivaren mindes allting,
till och med de närvarande flickornas namn.
Det ansågs vara ett avgörande bevis på
Rydbergs utsvävande och sedeslösa levnadssätt.
En klok lundaprofessor — var det visst —
invände att närmare betänkt bevisade brevet
raka motsatsen: den som efter femton år så
väl kommer ihåg en dylik episod, har inte
varit med om alltför många av det slaget. Den
sopi till och med minns att flickorna hette
Hulda och Greta har inte känt vidare många
av deras systrar. Men baronen i ”Jag, Ljung
och Medardus”, som verkligen var en vivör,
sade sitt: ”Förmodligen någon gammal
con-naissance”, när damen som sökte honom
anmäldes. — Eliel Löfgren har en något
besläktad historia att berätta från första akten
i Östervålamålet: åklagaren satte bort mycket
nit på att söka bevisa att den anklagade,
”Börstil”, efter mordet farit den så kallade
vintervägen. Det enda, som man säkert kan
veta om detta, är att om ”Börstil” farit
vintervägen, har han inte haft tid att begå mordet.)
Den sista fasen i målet kom som sagt 1927,
då Karlgren-Bäck bekände sig vara
gärningsmannen. Det anses av sakkunskapen att denna
bekännelse inte kan föras till typen
"patologisk självanklagelse”, även om
Karlgren-Bäcks sinnesförfattning vid tiden för
bekännelsen inte var fullt normal. Mot dennas
riktighet talar att Karlgren-Bäck säger sig ha
slagit Åkerlund med eggen av den yxa han
använde; då professor Hedrén med stöd av
de bevarade obduktionsprotokollen anser sig
kunna konstatera att det var yxans baksida
som träffade Åkerlund. För riktigheten tala
två detaljer i Karlgren-Bäcks berättelse — den
ena av dem rätt frapperande. Dessutom pekar
all sannolikhet på att mördaren varit en
landstrykare (inte utan kunskap om orten). Mordet
var ett rånmord, men det var ett helt ringa
belopp — inte tvåhundra kronor — som togs,
fast betydligt större summor lågo framme. Det
var utbyte nog för en luffare; och
ortsbefolkningen trodde också — som det låg närmast
till hands att tro — att en dylik figur var den
skyldige. 1 stället sökte myndigheterna fastslå
att den förut omtalade ”Börstil” tagit sig en
paus på tio minuter för att mörda medan han
var ute för att hämta barnmorskan åt sin
hustru — han gick för övrigt helt upp i den
väntade tilldragelsen; och när det visade sig
att man inte kom åt den skyldige längs den
linjen, kastade man sig över skollärare
Blomberg, en man allmänt känd för rättskaffens
och vänligt sinnelag, och sökte göra troligt att
han plötsligt beslutat sig för en bestialisk
ogärning. Man kan utan överdrift påstå att detta
vittnar om den mycket mänskliga
benägenheten att gå över ån efter vatten. Man kan ofta
konstatera detsamma i de spekulationer som
uppstå efter varje mord; och här är det väl
inte uteslutet att detektivromanerna äro en god
hjälpare in på den tokiga vägen: ju mer
överraskande en lösning är, ju verkningsfullare ter
den sig, Kan man låta en stillsam och
oan-griplig person vandra omkring genom en hel
detektivroman och så plötsligt avslöja honom
som skurken, så har man goda utsikter att bli
läst. Vi ha, de flesta av oss, en viss talang att
i livets olika skiften författa små
detektivromaner av det slaget; och det är en öppen fråga
om de flesta tankefel begås av dumhet eller av
alltför stor lust att ge prov på skarpsinne.
Gösta Attorps
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
