Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Lidman, På resan genom livet, anmäld av Sven Stolpe - Aksel Sandemose, En flykting korsar sitt spår, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Resan genom livet
Sven Lidman: På resan genom livet, sett
och tänkt. Bonniers. 6: 50.
Sven Lidman har efter sin religiösa
omvändelse förmodligen icke mycket över för vad
vi i vanlig mening kalla civilisation; ibland
kan man i hans predikosamlingar märka en
dragning mot kulturfientlighet. Dess bättre
respekterar han — åtminstone i praktiken —
alltjämt ett av dessa kulturvärden: det
litterära. Alldeles frånsett hans fördjupning som
människa och religiös personlighet har han
aldrig nått högre som författare än i sin sista
bok. Detta ger också hans förkunnelse en
slagkraft som aldrig förr.
Sven Lidmans världssyn är kanske den
svartaste i vår litteratur. Han ser tillvaron
som ett enda gigantiskt bedrägeri, ett jättelikt
gyckelspel, från vilket ges endast en räddning:
det kierkegaardska språnget, den fullständiga
överlåtelsen till Gud. I dessa dagar, då
åtskillig societetsreligiositet förefaller vilja
banalisera den kristna syndakänslan, är Lidmans
obarmhärtiga pessimism mycket välgörande.
Det är så — så och icke annorlunda.
Sven Lidmans stilistiska älsklingsgrepp är
att välja ut en helt banal vardagssituation och
låta den djupna till ett fruktansvärt, danteskt
perspektiv. Han kan sitta och se på en flock
skolbarn i en järnvägskupé, och de bli för
honom ingen bild av oskuld och syndfrihet,
tvärtom: ”Kött och ingenting annat än kött —
stint — självuppfyllt — själlöst kött.
Två-benta människodjur, som sparkas, trängas,
knuffas — gnägga och nafsa. Men var finns
skuggan av ett mänskligt värde, aningen om
en själ i detta bullrande virrvarr av
självbelåtenhet och brutal köttslighet?” Det finns
i Lidmans nya bok många sådana hemska
visioner, som ge en skrämmande klar bild av
hur svart hans världssyn är. Denna pessimism
har den klassiska människokunskapens stora
realism. Sven Lidman är en svensk
motsvarighet till de stora franska moralisterna —
ingenting visar bättre hans rang än att han mer än
en gång framlockar associationer till
Mon-taigne och Pascal.
Men lika svart som hans
människouppfattning är, lika strålande är hans tro. Boken
pre
dikar i olika variationer ett enda mäktigt
credo: ”Jesus Kristus är densamme i dag,
i går, i all evighet.” När denna starka
andemakt tränger in i ett människoliv, kan
tillvaron plötsligt stråla. Sven Lidman berättar
om de stackars hugenottkvinnorna, som i
trettioåtta år sutto inspärrade i fängelset i
Aigues-mortes i Frankrike: på väggen fanns
inristat ett enda ord — ”Résistez!”, ”Håll
ut!”. Om Sven Lidman oftast ser människorna
som ”en hemsk samling av till
människo-masker skulpterad köttmassa”, så upptäcker
han också hos vanliga torftiga människor den
enda kvalitet, som betyder räddningen — der
aldrig sviktande tron. Den mycket
innehållsrika och i flera avseenden högst
aktningsvärda Oxfordgrupprörelsen förefaller ibland
förfalla till ett slags glad och banaliserad
anglosachsisk gruppmagi. Sven Lidman ger
en helt annan och vida mer realistisk bild
av syndens ständigt förnyade makt över usla
människosjälar. Därför får också hans tal om
frälsningen och dess vägar en fullviktig
auktoritativ klang som få andras. Hans uppgift
är stor i vårt folk. Sven Stolpe
Liv
Aksel Sandemose: En flykting korsar
sitt spår. Översättning av Sven Haglund.
Tiden. 5; 75.
Storfurst Alexander M i c h a i
1o-v i t j: Storfurste trots allt. Översättning av
Eilif Appelberg. Wahlström & Widstrand.
6: 50.
Anna Boberg: Envar sitt ödes lekboll.
Norstedts. 7: 75.
Julia Svedelius: Är och människor.
Natur och Kultur. 7: 50.
Aksel Sandemoses autobiografi ”En
flykting korsar sitt spår” utgör en uppröjning
av de omständigheter som ledde till
sjutton-åringen Espen Arnakkes mord på Store John
i Misery Harbor och innebär ett försök till
utredning av destruktionsdriftens orsaker. Den
följer i en grad som man knappast känner till
från liknande litteratur, häpnadsväckande tätt
och nära, den äkta, nödtvungna biktens
kompositionslag: den riktar sig — utomordentligt
krävande — till ett osynligt ”du”, börjar på
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
