Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Aksel Sandemose, En flykting korsar sitt spår, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den farligaste, mest vulkaniska punkten och
spränger sig fram i en rak fåra, saktar av,
tvärstannar, plöjer upp nya fåror som löper
från terrängens utkanter mot centrum och
tvärtom, slungar fram nytt stoff, osmält stoff,
oerhört stoff, återkommer monotont till
detsamma och återigen detsamma. Läsaren-du
jagas rastlöst framåt — ofta av ren
psykologisk sensationslystnad — men hejdas lika
ofta av innehållets tyngd, de framslungade
komplexens oklarhet och tankarnas radikala
skärpa. Man värjer sig i avsky för bokens
hysteriska barbari och onda gemenhet, men
på nästa sida skingras de sentimentala
dimmorna och författaren reder ut det som vi har
funnit olidligt barbariskt. ”När en människa
sätter sig i rörelse, vet hon aldrig var hon
hamnar”, säger författaren. Och så är det: man
befinner sig i en gungande rörelse framåt och
är liksom författaren själv osäker om
ändpunkten. Det torde vara omöjligt att på något
mera enkelt och slutgiltigt sätt förstå ”En
flykting korsar sitt spår”, ty långa stycken är
boken rörelse och glödande liv, svårt att
nalkas och farligt att ta i. Man kan uppfatta
den på olika sätt: mera konkret-realt som
en frodig, saftig byskildring och
människoskildring — inte utan inslag av grotesk och
vargvild humor — där särskilt bilden av
Espen Arnakkes far, den pliktbundne
arbetaren, som i opposition mot sin egen far och
släktens konstnärsblod har samlat sig
omkring två livsbud: ”man skall sköta sitt arbete
och inte smaka sprit”, är imponerande och
gripande. Eller man kan uppfatta den mer
intellektuellt: som utredningar gjorda av en
fin, radikal hjärna.
Men själva huvudtemat är naturligtvis en
ömhudings rasande uppror mot det statiska
och stabila, mot allt som har pinat och plågat
sen barndomen — ja, sen födelsen och
moderlivet — mot terrorns och förtryckets natur och
resultat. För allt detta står småstaden Jante
som en storslagen symbol. Jante är den gråaste
plats i världen. Jante är en plats för
förnöjsamt och strävsamt folk. Jantekedjan rasslar
omkring fotterna på Jantes ättlingar; namnet
Jante står inbränt i hjärnan med eldskrift.
Jante innebär Espen Arnakkes relationer till
hembyns människor: det är ett obeskrivligt
trassligt förhållande av obesvarad kärlek och
6. — B. L. M. 10.
skrämt hat. Genom boken dånar med lagisk
styrka Jantes tio Guds bud: 1. Du skall icke
tro, att du är något. 2. Du skall icke tro, att
du är lika god som vi. 3. Du skall icke tro,
att du är klokare än vi. 4. Du skall icke
inbilla dig, att du är bättre än vi. 5. Du skall
icke tro, att du vet mer än vi. 6. Du skall icke
tro, att du är förmer än vi. 7. Du skall icke
tro, att du duger något till. 8. Du skall icke
skratta åt 055. 9. Du skall icke tro, att någon
bryr sig om dig. 10. Du skall icke tro, att du
kan lära oss något.
Som intresseväckande detaljer ur
erfaren-hetsmaterialet i ”En flykting korsar sitt spår”
må i korthet påpekas: Utredningen av
förhållandet mellan träldom och psykologiskt
intresse. Skildringen av spritförbudets
verkningar. De autentiska upplysningarna om hur
det känns att ta emot drickspengar. Kritiken
av de fritt intellektuella arbetarnas gnäll över
sina dåliga villkor och sin långa arbetstid i
förhållande till de slavbundnas. Påpekandet av
Jantemänniskornas kärlek till den uttryckslösa
skönheten. Lärarinnan fröken Nibes sätt att
undervisa i anständiga ords rätta användning.
(Fröken Nibe är som symbol dråplig! När
man inte kan skriva ”for pokker”, fast det är
fullt adekvat, eller njuter syndigt av att göra
det, då svävar fröken Nibes ande över vattnet.)
Vidare uttrycken för proletärens hat mot det
klassiska, något som alltid förefaller en
individ från annan miljö obeskrivligt
svårförståeligt. Men här är det svårförståeliga
klarlagt-
Man har vid läsningen av Aksel Sandemoses
bok hela tiden en känsla av att bevittna något
häpnadsväckande och enastående. Men det är
det inte, upprepar författaren gång på gång:
tala inte om ”enastående själskamp” och
inbilla dig inte att du är ett ”enastående svin”.
Och man måste ge honom rätt. Det är inte
själva stoffet som är enastående, utan det
övernormala minne för fakta och affekter som har
upptagit och behållit allt detta i sig och den
atletiska gestaltningsförmåga som har lyckats
att så uttömmande och fullständigt vräka fram
det. Känslan verkar genomgående unikt ärlig:
”Jag tror att jag mer än de flesta varit piskad
framåt, tvärsigenom allt som varit hållbart.’
Hela boken är oerhört dynamisk, och dess
karaktär borde återges utan substantiv, med
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
