Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Aksel Sandemose, En flykting korsar sitt spår, anmäld av Margit Abenius
- Alexander Michailovitj, Storfurste trots allt, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
idel verb, rörelseverb. Inte sällan stiger
raderna ur en annan radikal och långtgående
trotsares största trotsdikt spontant upp för
minnet:
branterna flängas,
bergen sprängas,
klipporna rämna och djupen gapa,
floderna vräkas i nya lopp.
*
I Storfurst Alexander Michailovitjs
memoarer lär man känna en mycket intressant
människa och en briljant författare. Han hade
velat kalla sin bok ”Återerövringen”, men
förläggaren tyckte att ”Storfurste trots allt” lät
bättre. Den återerövring av livet som
Storfursten skildrar i sina memoarer börjar en
januarimorgon 1919, då han är femtiotre år
gammal och nyss har räddats ur
bolsjeviker-nas våld. Boken börjar: ”Vi kunna bära blott
ett visst mått av lidande, och just då vi stå*
i beråd att stöta huvudet i väggen är det något
som knäpper till inom oss och slungar oss ut
på en ny, slingrande och okartlagd stråk, utan
segel men med glömskan som slutmål. ’
Författaren är de plötsliga möjligheternas, de
oväntade uppenbarelsernas, de realistiskt
kon-turskarpa visionernas man, ett stycke mystiker
och romantiker med allt sitt förnuft och
verklighetssinne. — Det är en ovanligt kvick bok.
Kvickheter brukar som bekant vara litet korta
och uppträda sparsamt, men ”Storfurste trots
allt” är en nästan genomgående kvick bok.
Kvickheten innebär här en livsinställning och
ett tillfälligt sätt att bemästra de minst sagt
oerhörda omvälvningar som författaren har
fått uppleva. Bakom honom ligger en värld
av omätlig rikedom och absorberande arbete,
den romanovska världen med stolta
pliktbegrepp men samtidigt innebärande en väldig
hopgyttring av ”förlegade fraser och
dim-dunkla illusioner”. När Storfursten i sitt
djupaste lidande försöker bedja ljuder orden
ytterligt falska och påminner om de
vitskäggiga biskoparna med sina ikoner, som brukade
välsigna de regementen av ungdomar som
sändes ut för att slaktas ned. Framför honom
däremot ligger en tillvaro som arbetslös och
utblottad landsflykting. — Själva den
tekniska finessen i författarens kvickhet är hans
sätt att hantera citat och sticka sitt korta, raka
svärd genom banaliteter och plattityder och
melodram och kallsinnig ömkan och rå
vulgaritet som stormar över honom under
landsflykten. Inbjudningar duggar tätt: ”Och så
hade vi hos oss den stackars ryske kurfursten.
Kan ni tänka er så rysligt intressant! Han har
förlorat varenda en av sina bröder och
kusiner!” Den överlägsna, en smula desperata
kvickheten måste också ses mot bakgrunden
av själva världsepokens galopperande vanvett:
”1920-talets år stormade in som en hop jagade
dårar.” Det är en snabb takt över bokens
stil — men alldeles fri från ångest förefaller
det. — Memoarerna skrevs också på det sista
sjuklägret och utkom postumt. Ja, det är en
oförfärad och överlägsen storfurste.
Med ömhet, godhet och humor berättar
Storfurst Alexander om sina två millioner
landsmän i förskingringen, sina patetiska,
drömmande landsmän, och deras ”tsar” Storfurst
Kirill, som från den lilla byn S:t Briac i
Bretagne plikttroget styr sitt osynliga rike, en
skenvärld grundad på patos och blindhet.
I kapitlet ”Våra tillgivna släktingar” berättar
han raljant om europeiska furstehov och synes
finna en skojfrisk glädje i att blanda denna
granna kortlek av idel kejsare, kungar, damer
och knektar, mer och mindre autentiskt
avlivade, en smula huller om buller. Skildringen
av författarens resa som sändebud till
etiopiska regeringen i Abessinien är ett strålande
spex. Storfursten, som är den första utlänning
som har tillåtits äta middag med en abessinsk
kejsarinna, besluter sig i denna situation
snabbt för att behandla Zauditu den
gudomliga som en liten flicka som för första gången
får gå ut på restaurang. Det utfaller lyckligt:
drottningens av Saba ättling blev förtjust i
hans konversation och ville träffa honom en
gång till, vilket man så väl kan förstå.
”Berättelsen om två systrar” är en varsamt fin saga
om änkekej sar innan Dagmar av Ryssland —
Storfurstens högt älskade svärmor •— och
änkedrottning Alexandra av England och
deras liv i illusionernas värld, men i kapitlen
om massvulgariteten i efterkrigstidens
Amerika och om penningmatadorerna biter herr
Romanovs sarkasmer ganska vasst. De sista
kapitlen berör flyktigt Storfurstens
spiritis-tiska åskådning. Av allt löjligt en löjlig före
detta furste kan ta sig till med är spiritistiska
föredragsturnéer i Amerika förvisso det
löj
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 15:35:03 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-10/0084.html
