Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Alexander Michailovitj, Storfurste trots allt, anmäld av Margit Abenius
- Anna Boberg, Envar sitt ödes lekboll, anmäld av Margit Abenius
- Julia Svedelius, År och människor, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ligaste, anser de ”tillgivna släktingarna”.
Egentligen verkar hans tro mycket litet löjlig.
Alexander Michailovitj tror — eller vet — att
han skall träffa sina mest älskade, få begrava
ansiktet i en kvist vita syrener, återfinna det
vackra och det viktiga, medan det
betydelselösa livsbråtet skall vara undansopat. — Den
postuma boken förmedlar ett så gnistrande
intryck av nystartat liv och påbörjad
åter-erövring, att en ospiritualistisk läsare stilla
faller i penséer.
*
På ett ställe i sin självbiografi ”Envar
sitt ödes lekboll” bekänner målarinnan Anna
Boberg, att Lofoten, jämte hennes man, spelat
största rollen i hennes liv. Sammanlagt tre år
har fru Boberg levt ett ögonliv med penseln
däruppe — under olika årstider, men hon
föredrar Lofoten under vintern, då den arktiska
naturen når sin utprägling och fullkomning.
Sådana ögonens och känselns erfarenheter som
torskfiske vid Lofoten, ishavsdimma, rasande
orkaner och snöstormar, midvinterns våldsamt
växlande fysionomi, färger och klarheter
målas i den litterära Lofotenskildring som
upptar bokens halva volym. Resten utgöres av
rese- och personskildringar, särskilt från
konstnärslivet i Paris. Människorna skildras ur
synpunkten av det som för ögonen är, utan försök
till fördjupning; stilen är rapp, käck,
målar-glad, stundom rent påkostande frejdig och
formad efter receptet: ”Här vilar inga
ledsamheter!” men utan det ”djävlar i min själ”,
som Eyvind Johnson med sådan bravur, i
olika variationer, fogade till uttrycket i fråga
i novellen om den svenske Fridlöv.
Härifrån undantages dock med starkaste
eftertryck kapitlet ”Dikt eller verklighet?”.
Författarinnan förtäljer där om ett möte med en
”fremsynt”, blind, nittioårig Lofotenfiskare,
som hon förmår att berätta om sitt liv. Hon
förefaller att med ord ha lyckats fånga och
måla själva den dramatiska klangen i den
blindes stämma. Det är obeskrivligt
fascinerande — urtid, myter, blodrött i färgen.
Det är också intressant att läsa om
författarinnans personliga vän, Sarah Bernhardt, och
den blandning av utomordentlig äkthet och
utomordentlig förkonstling som roligt kommer
fram i skildringen. Fru Boberg befann sig i
Sarahs loge efter tredje akten av ”Kamelia-
damen” som Divan brukade snyfta sig igenom.
Snyftningarna råkade emellertid övergå till en
plågsam gråthicka som icke stod att hejda.
Divan använde emellertid sin opasslighet som
ett skickligt applådknipande medel. Hickan
var äkta, knepet oäkta (men tänk vad det är
Viktigt att själva hickan är äkta!).
*
Fru Julia Svedelius berättar i ”År och
levnadsöden” om en adlig svensk herrgårdsflickas
barndom, uppväxt och utveckling till en
starkt verksam personlighet. Barndomsminnen
i egentlig och magisk mening fordrar ett
sensibelt stift och en rest av genus neutrum i
begåvningen för att bli njutbara för många,
men när författarinnan tränger längre fram
i handgripligheternas värld läser man med
intresse om den svenska flickan från en
klassisk sörmländsk kulturbygd och miljö. Ur
bygdens och familjens gamla släktpapper
citerar fru Svedelius vördnadsvärda
livssan-ningar av kända svenska kulturbärare, ord som
kanske ofta har påverkat hennes egen positiva
natur. Med rörelse uppmärksammar hon sin
unga, bräckliga mors understrykningar i
filosofisk litteratur: ”Det är en stor lögn att vilja
göra troligt att pliktens liv nödvändigtvis är
torrt, kärvt och tråkigt och passionens liv
livligt, glänsande och förtrollande.” — Den
uppväxande flickan gör den evigt kvinnliga
erfarenheten från äldre dar om bristande
utlösning — något att älska och allt det där.
Hennes år och dagar på landet är enformigt
långa; hennes första aktiva uppgift blir att
sälja ett par gödoxar i Stockholm. Här ett prov
på dåtida manlig uppfostran av ett flickebarn:
en av gårdens statare hade begått självmord
genom hängning och när ortens gummor
vägrade att raka självspillingen befallde
godsägare von Heijne sin trettonåriga dotter att
utföra handlingen i fråga. Hon lydde
lyckligtvis inte, men i alla fall . . Detta innebar
härdning av barnet och pliktkänsla gentemot
gårdens folk. — I fortsättningen berättar fru
Svedelius kärnupplevelser ur sitt och Carl
Svedelius’ och andra ödemarkspioniärers arbete
för Norrbotten, om sin verksamhet bland
sjuka och ger bilder ur ett rörligt liv bland
människor för människor. En liten historia
om Karlfeldt är rolig att ha, ja det är ju
egentligen bara ett tonfall. Fru Svedelius
arbe
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 15:35:03 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-10/0085.html
