Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Julia Svedelius, År och människor, anmäld av Margit Abenius - A. Klinckowström, Klinckan berättar om böcker och vänner, anmäld av S. S—e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tade för att skaffa ihop författarbidrag till
sina läseböcker, och hennes sista hopp stod
till Karlfeldt. Hon sökte med möda upp
honom i Börshuset. Han höll på med
tryckningen av ”Hösthorn” och var obeveklig. Fru
Svedelius var utsliten och tårarna började
trilla. ”Då veknade skalden med ens. — Nä,
nä, nä, nä, min lilla fru, inte så där . . .”
Som ett ledmotiv i denna bok om aktiv,
hjälpsam, moderlig kvinnlighet går den
bekännelse, som man så ofta hört från de livsglada
optimisterna, om en ursprunglig svårighet att
konfronteras med lidandet, tyngden.
Författarinnan tycks dock under livets lopp ha kommit
i den fruktbarast tänkbara kontakt med dem,
för vilka det är naturligt att vandra i mörkret.
Margit Abenius
Klinckan berättar
A. Klinckowström: Klinckan berättar
om böcker och vänner. I. Bonniers. 12:—.
Klinckans humor är icke en ny tids. Icke
desto mindre läser man hans litterära
memoarer med stort nöje. Det är svårt att fatta, att
den värld som här rullas upp ligger oss så
pass nära, och att den i huvudsak ännu
består. Alla dessa valrossmustascherade,
punsch-drickande, bullrande urgermaner på
Stockholms klubbar och sällskap! Hela denna värld
av grova skämt och pekoralistisk
sällskaps-vers! Denna sagolika svenska akademi, som
år efter år med genial följdriktighet belönar
landets värsta poetastrar! Det är 1905? års
oskariska Sverige fångat av en som var med,
och som av allt att döma trivdes ganska bra.
Det skadar inte alls att få en inblick i,
under vilka parodiska förhållanden vår
nittio-talsdikt hade att kämpa sig fram. Redan den
gamle Carl David af Wirséns som det
förefaller utan större bekymmer sammansnickrade
syntes av idealistisk dikt, moraliserande kritik
och varken idealistiskt eller moraliskt
privatliv vore värt en hel studie: det är ett faktum,
att en herre av hans moraliska kaliber
dikterade opinionen i litterära ämnen decennium
efter decennium, och att hans ord lästes som
Gud faders i alla prästkretsar i landet! Men
ännu otroligare är hela den värld av officiell
pekoralpoesi, som officiellt gällde som den
enda riktiga. Försök att läsa de dikter som
Hugo Tigerschiöld och Gustaf Retzius
presterade! Leta fram det angrepp sorn lektor
Linder — den man till vilken Rydberg
dedicerade ”Vapensmeden”! — riktade mot
Heiden-stams diktning! Läs någon gång de
otroliga recensioner, i vilka Karl Warburg
försökte bilda sig ett eget omdöme om den nya
nittiotalsdikten! Och framför allt: försök att
göra bekantskap med Filip Tammelin, säkert
den sämste diktare som någon akademi
prisbelönat. Klinckan, som annars med gott humör
återupplivar sina minnen av hela denna
litterära halvvärld, och som inte har någonting
väsentligt att invända mot ens den hemske
gubben Carl David, kan emellertid inte släppa
Tammelin ur händerna utan att ge honom
ett lätt nyp: ”Liten, skinntorr, närsynt,
tankspridd och fjantig, kort sagt idealet för en
Menelaus i Offenbachs stil, verkade Filip
Tammelin som klippt och skuren till
drift-kucku. Därtill patentpatriot av renaste vatten
och Karl XH-beundrare ända till gränsen
av det psykiskt abnorma var han vid varje
tänkbart tillfälle genast till hands med ett
fosterländskt festkväde, uppfyllt till brädden
med de ädlaste, upphöjdaste känslor.” Därtill
kom, att Tammelins alster lästes av skalden
själv ”med verkligt poetiskt bärsärkaraseri
och pipig röst. ..” Till samma högresta stam
hörde den oförglömlige greven Birger Mörner,
som en gång — skändad av den i detta
sällskap välgörande respektlöse Edvard
Alk-man — under vandringen hem kastade på
huvudet och sade till Klinckan de klassiska
orden: ”Axel, det är ett fult drag hos
svenskarna: så fort något stort skjuter upp ibland
dem, skall det rackas ned!” Det är alldeles
sublimt.
Större delen av boken sysslar med
författarens egna skönlitterära produktion, behandlad
med lättförklarligt allvar men icke utan
självironi, varför resultatet blir en högst
muntrande, kulturhistoriskt intressant krönika. Med
glädje läser man om författarens trägna
rådplägningar med Viktor Rydberg, resulterande
i en fornnordisk vers, som absolut icke någon
människa i världen mer än de två vännerna,
till sist tydligen endast Klinckan själv, kunde
begripa.
Även några porträtt utanför det rent
litte
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
