Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - A. Klinckowström, Klinckan berättar om böcker och vänner, anmäld av S. S—e - Erik Wästberg, Svenska herrar, anmäld av S. S—e - Axel Elvin, Thorild Wulffs grönländska dagböcker, anmäld av Sten Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rära livet äro värda att ihågkommas. Dit hör
framför allt den oförglömliga ariska
kraftgestalt, som med kraft och framgång och
fullkomlig brist på litterärt omdöme skötte P. A.
Norstedts förlag — förlagschefen, herren till
Steninge slott, G. B. A. Holm, tidigare
ironiskt skildrad av Carl G. Laurin. Här möter
man den för mannens säregna charm oerhört
betecknande anekdoten om hur han ville köpa
Klinckans stora guldmedalj, nyss vunnen i
Svenska akademien för det dråpliga opuset
”Olof Trätälja” Ridderligt erbjuder sig
Holm att göra ”en galvanoplastisk kopia”
åt Klinckan. Den ”kommer att se precis
likadan ut som originalet”. Man avnjuter med
andakt fotografiet sid. 208 av denna oskariska
prakttyp.
Stimulerande är också bekantskapen med
den ”sjungande greven”, alias Magnus von
Rosen, med hans ädelt feodala förakt för alla
som ”gått och besnuskat sig med en ofrälse”.
Efter sina täta besök på Pinet,
Kristallsalongen, Maxime och Dansut återvände den
ädle greven ”under tätt och tida
återkommande anfall av akut melomani”, som
förskaffat honom hans binamn, till sin
ungkarlskula på Östermalm. Även en senare tids i detta
hänseende vanlottade generationer ha haft
tillfälle att uppleva den sjungande greven,
”iklädd vit väst och otadligt sittande lång
bonjour eller redingot, struttande omkring på
spinkiga ben med någon liten tredje eller
fjärde klassens kokott i famnen”.
In summa: det fantastiska oskariska
tidevarvet i svensk kultur, vår lysande
offen-bachska groteskperiod, har i Axel
Klinckow-ström vunnit en skildrare av rang. Hans bok
kommer att bestå. S. S—e
Modern journalistik
Erik Wästberg: Svenska herrar. Gebers.
4: 50.
Skandinavien har en enda genial journalist
— Sven Elvestad i Tidens Tegn. Han har
utvecklat reportaget och intervjuen till stor
konst. Hans teknik torde vara, att han aldrig
går till det sammanträde han skall referera,
aldrig besöker den man han skall intervjua.
Metoden kan synas egendomlig för den som
icke gjort klart för sig följande: en intervju
i laga ordning blir aldrig till belåtenhet för
den intervjuade, ty han rättar sitt omdöme om
intervjuen efter dess mottagande av
allmänheten. Antingen har intervjuaren
”missförstått”, eller också har han ord för ord
steno-graferat allt vad offret hunnit mer eller
mindre obetänksamt improvisera. Under alla
omständigheter är det säkrast att
dementera . . .
Äbergsson har hittills varit vår bäste
svenska journalist, även om han tröttat med
sin litet billiga teknik i stil med: ”Kika,
vilken trevlig ballong, sa prins Karl just då
och stötte änkehertiginnan av
Sachsen-Ko-burg i sidan.” Erik Wästberg har på senare
år väckt uppseende genom en även i dessa
dagar ovanlig fräckhet. Han saknar förmåga
att ens genom fjärrkikare göra sig bekant
med de begrepp som heta vördnad och
respekt. Han går präktiga svenska
kulturpampar hänsynslöst in på livet, bryr sig inte
om vad de säga eller ha gjort, tittar på dem
och lägger i deras mun repliker, som han
tycker, att de borde ha sagt. Behöver man
säga, att det inte bara blir mycket roligare
utan också betydligt sannare på det sättet?
I ”Svenska herrar” finns det åtminstone ett
porträtt, som man omedelbart läser om efter
första lektyren på samma sätt som man efter
det första glaset verkligt god sherry fyller i
ett nytt och långsamt och njutningsrikt
inmundigar det för att befästa och nyansera
intrycket och fördjupa njutningen — det är
det präktiga konterfejet av Hugo Tigerschiöld
med dess underbara verscitat och sublima
slutreplik: ”När ni skriver om mig, säger
H. T. till sist, skriv inte skrytsamt. Det stora
jag gjort är inte mer än vad som är
naturligt för en man av mina mått.” Tack, käre
Erik Wästberg. S. S—e
Thorild Wulffs
dagböcker
Thorild Wulffs grönländska dagböcker.
Utgivna av Axel Elvin. Bonniers. 12: 50.
När budet om Thorild Wulffs tragiska död
nådde oss från Grönland för sjutton år sedan,
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
