Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. SOMERSET M AU G H AM
jättestor säck av det slag som användes till
förvaring av smutsigt linne och att alltid ha
den fullproppad av böcker lämpade för varje
tänkbart tillfälle och varje tänkbar
sinnesstämning. Den väger en hel del, och starka
bärare digna under dess tyngd.
Tulltjänstemän betrakta den misstänksamt men rygga
tillbaka från den när jag ger mitt ord på
att den endast innehåller böcker. Nackdelen
med den är att den speciella bok som jag
just för tillfället längtar efter att läsa alltid
ligger underst och att det är omöjligt för
mig att komma åt den utan att tömma
säckens hela innehåll på golvet. Men hade
inte detta varit fallet skulle jag säkerligen
aldrig ha fått höra Olive Hardys
egendomliga historia.
Jag reste omkring på Malacka, stannade
än här än där, en eller två veckor ifall det
fanns något hotell och en eller två dagar
ifall jag måste ta in hos någon
plantage-ägare eller regeringstjänsteman vars
gästfrihet jag inte ville missbruka. För tillfället
befann jag mig i Penang. Det är en liten
trevlig stad med ett hotell som alltid
förefallit mycket tilltalande, men främlingen
finner inte mycket att se i staden eller dess
omgivningar, och jag hade ganska svårt för
att få tiden att gå. En morgon fick jag ett
brev från en man som jag endast kände
till namnet. Han hette Mark Featherstone.
Han var under ordinarie befattningshavarens
tjänstledighet resident på en plats vid namn
Teriggarah, där det fanns en sultan. Det
framgick av brevet att något slags vattenfest skulle
avhållas och Featherstone trodde att den
möjligen kunde intressera mig. Han skrev att
han skulle glädja sig mycket ifall jag ville
komma till honom och stanna som hans gäst
några dagar. Jag telegraferade svar att jag
skulle bli förtjust, och påföljande dag tog
jag tåget till Tenggarah. Featherstone mötte
mig vid stationen. Han var en man på
unge
fär trettiofem år, skulle jag tro, lång och
ståtlig, med vackra ögon och ett manligt,
allvarligt ansikte med svarta mustascher och
buskiga ögonbryn. Han såg mer ut som en
soldat än som civil tjänsteman. Han var klädd
i elegant vit kostym, vit solhjälm och bar
upp kläderna väl. Han verkade lite generad,
vilket föreföll egendomligt hos en man med
så kraftfullt utseende och resolut min, men
jag förmodade att det endast berodde på att
han var ovan att träffa ett så underligt djur
som en författare, och jag hoppades att jag
inom kort skulle få honom att känna sig
obesvärad.
— Mina boys tar hand om ert bagage,
sade han. Vi går direkt till klubben. Ge dem
era nycklar så har de packat upp när vi
kommer hem.
Jag talade om för honom att jag hade
ganska mycket bagage och därför ansåg det
bäst att lämna allt utom det jag särskilt
behövde kvar på stationen. Men han ville inte
höra talas om det.
— Det spelar inte minsta roll hur mycket
ni har. Det är i bättre förvar hemma hos
mig. Här är det alltid tryggare att ta sitt
bagage med sig.
— All right, sade jag.
Jag gav mina nycklar och
polletterings-biljetten för kofferten och boksäcken till en
kinesisk boy som stod bredvid min värd.
Utanför stationen väntade en bil på oss, och
vi stego upp i den.
— Spelar ni bridge? frågade
Featherstone.
— Ja, det gör jag.
— Jag trodde författare i allmänhet inte
gjorde det.
— Däri trodde ni rätt, sade jag. Att spela
kort anses vanligen bland författare som ett
tecken på bristande intelligens.
Klubben var en bungalow, mycket trevlig
men inte alls pretentiös. Den hade ett stort
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
