Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
läsrum, ett biljardrum med biljard och ett
spelrum. När vi kommo in fanns där bara
två personer som sutto och läste engelska
veckotidningar. Vi gingo tvärsigenom
bunga-lown till tennisbanorna, som voro upptagna
av några spelande. En hel del folk satt på
verandan och tittade på spelet medan de
rökte och smuttade på långa drinkar. Jag
blev föreställd för några av dem.
Skymningen började falla och snart kunde
spelarna inte urskilja bollen. Featherstone
frågade en av de män han presenterat mig för
om han var hågad för en robbert. Han
förklarade sig villig. Featherstone såg sig
omkring efter en fjärde. Han fick syn på en man
som satt för sig själv, tvekade ett ögonblick
och gick sedan fram till honom. De växlade
ett par ord och mannen följde med min
värd tillbaka till oss. Vi gingo in i
spelrummet. Bridgen blev synnerligen angenäm. Jag
ägnade inte mycken uppmärksamhet åt de
två främmande medspelarna: De bjödo på
drinkar, och jag som tillfällig medlem av
klubben besvarade deras artighet. Drinkarna
voro mycket små, de utgjordes av visky i
minsta sortens konjaksglas, och under de två
timmar spelet varade blev var och en av oss
i stånd att visa sin frikostighet utan att någon
större mängd alkohol behövde förtäras. När
klockan utvisade att den nästa robberten
måste bli den sista övergingo vi från visky
till gincocktails. Robberten slutade.
Featherstone skickade efter spelboken och vars och
ens vinst eller förlust antecknades. En av
männen reste sig.
— Ja, nu måste jag ge mig i väg.
— Ska du tillbaka till plantagen?
— Ja. Han vände sig till mig. Kommer
ni att vara här i morgon?
— Jag hoppas det.
Han lämnade rummet.
— Jag ska ta rätt på min fru och fara
hem och äta middag, sade den andre.
— Då kanske det är bäst att vi också går,
sade Featherstone.
— Ja, jag är färdig när helst ni vill,
svarade jag.
Vi stego åter upp i bilen och körde till
hans hus. Det var en ganska lång åktur.
I mörkret kunde jag inte se mycket av
omgivningarna, men till slut märkte jag att vi
foro uppför en brant sluttning. Vi kommo
fram till residenset.
Det hade varit en kväll som många andra,
trevlig men inte på något sätt spännande,
och jag vet inte hur många precis likadana
jag förut tillbringat i mitt liv. Jag väntade
mig inte att den skulle lämna kvar något som
helst intryck hos mig.
Featherstone förde mig in i sitt
vardagsrum. Det verkade bekvämt men en smula
all-dagligt. Det hade stora korgfåtöljer klädda
med kretonn, och på väggarna hängde en hel
mängd inramade fotografier. Borden voro
översållade med tidningar, tidskrifter och
officiella rapporter, med pipor, gula
cigarrettburkar och skära tobaksburkar. Några
hyllor voro fullproppade med slarvigt
uppställda böcker, vilkas pärmar voro illa
åtgångna av fukt och vitmyrornas härjningar.
Featherstone visade mig mitt rum och
lämnade mig med orden:
— Är ni klar för en gincocktail om tio
minuter?
— Ja då, svarade jag.
Jag duschade, bytte kläder och gick nerför
trappan. Featherstone, som blivit färdig före
mig, stod vid bordet och började göra i
ordning drinkarna när han hörde mina steg
i trätrappan. Vi åto middag. Vi pratade.
Vattenfesten, till vilken jag blivit inbjuden,
skulle inte äga rum förrän om två dagar,
men Featherstone berättade att han arrangerat
en audiens hos sultanen åt mig.
— Det är en trevlig gubbe, sade han, och
palatset är verkligen värt att se.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
