Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
— Jag hoppas i alla fall att han kommer
dit i kväll.
— Det är knappast troligt. Hans egendom
ligger trettio miles härifrån. Det är ett bra
stycke att rida bara för en robbert bridge.
— Är han gift?
— Nej. Det vill säga — ja. Men hans
hustru är i England.
— Det måste yara hemskt ensamt för
ogifta män ute på de där plantagerna.
— Visserligen, men honom är det rpindre
synd om än många andra. Jag tror inte
han är särskilt glad åt att träffa folk.
Jag tror han skulle känna sig lika ensam
i London.
Det låg någonting i Featherstones sätt att
tala som föreföll mig lite egendomligt. Hans
röst hade ett tonfall som jag inte kan beskriva
med något annat ord än — tillknäppt. Han
tycktes plötsligt ha kommit långt bort från
mig. Det var som om man vandrat längs en
gata på kvällen och stannat framför ett
upplyst skyltfönster med ett hemtrevligt
rums-möblemang och en osynlig hand oväntat
dragit ner en jalusi mittför näsan på en.
Hans ögon, som eljest alltid frimodigt sågo
rakt in i den persons han talade med, undveko
nu mina, och jag hade en förnimmelse av
att det inte endast var inbillning när jag
tyckte mig se ett uttryck av smärta i hans
ansikte. Ett ögonblick drogs det ihop liksom
av en spasm. Jag kunde inte finna på något
att säga, och Featherstone sade inte heller
något. Jag var medveten om att hans tankar
dragits bort från våra gemensamma
angelägenheter och sysslade med något som var
okänt för mig. Till slut hörde jag honom
dra en liten suck, och han gjorde en energisk
ansträngning att samla sig.
— Jag måste gå ner till kontoret genast
efter frukosten, sade han. Vad tänker ni ha
för er?
— Bekymra er för all del inte om mig!
Jag ska lata mig. Kanske tar jag mig en
promenad och ser på stan.
— Det finns inte mycket att se.
— Desto bättre. Jag är trött på sånt.
Jag fann att Featherstones veranda gav mig
full sysselsättning under förmiddagen.
Därifrån hade man en av de mest underbara
utsikter jag någonsin funnit inom de
Fede-rerade malajstaterna. Residenset låg på
toppen av en kulle, och trädgården var stor och
välvårdad. Dess stora träd gjorde att den på
något sätt påminde om en engelsk park. Den
hade vidsträckta gräsplaner där mörkhyade
seniga tamiler med energiska och behagfulla
rörelser höllo på att slå gräset. Bortom och
nedanför växte djungeln tät ända fram till
stranden av en bred, slingrande och snabbt
rinnande flod, och åt andra hållet sträckte
sig Tenggarahs skogklädda kullar så långt
blicken kunde nå. Kontrasten mellan de
välskötta gräsmattorna, som verkade så sällsamt
engelska, och djungelns vilda grönska strax
bakom dem stimulerade fantasien på ett
behagligt sätt. Jag satt och rökte. Det hör
till mitt yrke att vara nyfiken angående mina
medmänniskors själsliv, och jag frågade mig
hur denna scen, som var så fridfull men på
samma gång laddad med skälvande dysterhet,
skulle inverka på Featherstone, som måste se
den månad efter månad. Han kände den
under alla dess skiftningar, i gryningen, då
den från floden uppstigande dimman inhöljde
den i ett spöklikt bårtäcke, i
middagssolskenets prakt och till sist i skymningen, när
skuggorna smygande kröpo ut från djungeln
likt en armé som försiktigt tränger fram i ett
okänt land och sakta men obevekligt insvepte
de gröna gräsplanerna, de stora blommande
träden och de skrytsamma cassiorna i nattens
tysta mörker. Jag undrade huruvida — honom
själv ovetande — scenens veka men ändock
olycksbådande karaktär inverkade på honom,
på hans nerver och hans ensamhet, och
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
