- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Februari 1934 Årg. 3 Nr 2 /
10

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

W. SOMERSET M AU GUAM

bibringade honom något slags mystisk
egenskap så att det liv han levde, den duktige
administratorns, sportsmannens och den
vän-sälle sällskapsmannens liv, vid vissa
tillfällen inte föreföll honom riktigt verkligt.
Jag log åt mina egna fantasier, ty den
konversation vi haft kvällen förut hade
sannerligen inte givit mig anledning att tro att han
led av någon som helst dylik själsrubbning.
Jag hade tyckt att han var riktigt trevlig. Han
hade studerat i Oxford och var medlem av
en ansedd londonklubb. Han tycktes fästa
ganska stor vikt vid sällskapslivet. Han var
en gentleman och smått medveten om det
faktum att han tillhörde en bättre
samhällsklass än flertalet av de engelsmän hans liv
förde honom i kontakt med. Av de olika
silverpokaler som prydde matsalen slöt jag
mig till att han var en framstående
biljard-och tennisspelare. När han hade semester
jagade han, och som han var ivrig att hålla
sin vikt nere förde han sträng diet. Han
talade en hel del om vad han skulle göra
när han blev pensionerad. Hans dröm var
att få bosätta sig på engelska landsbygden
och där föra en herremans liv. Ett litet hus
i Leicestershire, ett par jakthästar och
grannar att spela bridge med. Han skulle få sin
pension och hade dessutom ett litet eget
kapital. Men under tiden arbetade han
energiskt och skötte sin tjänst om också inte
lysande så dock på ett kompetent och fullt
tillfredsställande sätt. Jag tvivlar inte på att
hans förmän ansågo honom som en mycket
pålitlig tjänsteman. Han var klippt efter ett
mönster som jag kände alltför väl till för
att finna särskilt intressant. Han var lik en
roman, omsorgsfullt, hederligt och sakkunnigt
skriven, men en smula banal, så att man
tyckte sig ha läst alltsammans förut och så
att man likgiltigt vände sidorna, väl vetande
att man inte skulle råka ut för något
överraskande eller spännande.

Men mänskliga varelser äro oberäkneliga,
och den är en dåre som säger sig att han vet
vad en sådan varelse är i stånd till.

På eftermiddagen förde Featherstone mig
till sultanen. Vi togos emot av en av hans
söner, en blyg, leende yngling som
tjänstgjorde som faderns adjutant. Han var klädd
i en prydlig europeisk kavajkostym, men
kring midjan bar han en sarong med vita
blommor på gul botten, på huvudet en röd
fez och på fotterna ett par skor av typiskt
amerikanskt fabrikat. Palatset, byggt i morisk
stil, liknade ett jättestort dockskåp och var
målat i lysande gult, vilket är den kungliga
färgen. Vi fördes in i ett stort rum, möblerat
med samma slags möbler som man ser i
pensionaten på engelska badorter, men alla
stolarna hade gula sidenöverdrag. På golvet
låg en brysselmatta, och på väggarna hängde
i mycket ståtliga guldramar fotografier av
sultanen under olika statliga förrättningar.
I ett skåp fanns en stor samling av alla
slags frukter i virkningsarbete. Sultanen kom
in åtföljd av flera upvaktande personer. Han
var en man på kanske femtio år, kort och
tjock och klädd i byxor och vapenrock av
vit- och gulrutigt siden. Kring midjan bar
han en mycket vacker, gul sarong och på
huvudet en vit fez. Han hade stora, vackra,
vänliga ögon. Han bjöd oss på kaffe,
småbröd och manillacigarrer. Det mötte ingen
som helst svårighet att konversera med
honom, ty han var mycket tillgänglig. Han
talade om för mig att han aldrig varit på
teatern eller spelat kort, det förbjöd honom
hans strängt religiösa uppfattning, och att
han hade fyra hustrur och tjugufyra barn.
Den enda begränsningen i hans livs lycka
tycktes vara att vanlig anständighet tvingade
honom att dela sin tid lika mellan de fyra
hustrurna. Han sade att en timme med en
av dem var som en månad, och med en annan
som fem minuter. Jag sade honom att
pro

10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:48 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-2/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free