Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
fessor Einstein — eller möjligen Bergson —
hade gjort liknande observationer angående
tiden och faktiskt kommit världen att grubbla
mycket över den frågan. Till slut togo vi
avsked, och sultanen förärade mig några
mycket vackra, vita malaccas.
På kvällen gingo vi till klubben. En av
de män vi spelat med dagen förut steg upp
från sin stol när vi kommo in.
— Är ni pigga på en robbert? sade
han.
— Var är vår fjärdeman? frågade jag.
— Det finns många här som gärna vill
bli det.
— Men den där mannen vi spelade med
i går? Jag har glömt vad han hette.
— Hardy? Han är inte här.
— Och det tjänar ingenting till att vänta
på honom, sade Featherstone.
— Han kommer mycket sällan till
klubben. Jag blev faktiskt förvånad över att se
honom här i går.
Jag vet inte varför jag fick ett intryck av
att det bakom de två männens mycket
alldagliga ord låg något slags egendomlig känsla
av förlägenhet. Hardy hade inte gjort något
intryck på mig, och jag kom inte ens ihåg hur
han såg ut. Han hade endast varit en
fjärdeman vid bridgebordet. Jag fick en
förnimmelse av att de hade någonting emot honom.
Nå, det angick inte mig, och jag var fullt
nöjd med att spela med en man som i det
ögonblicket kom fram till oss. Faktiskt blev
det en mycket gladare bridge än föregående
kväll. Vi skämtade med varandra om buden
och spelade överhuvudtaget en mindre
allvarlig bridge. Vi skrattade. Jag undrade om
orsaken var att Featherstone och mannen som
jag förut träffat voro mer ogenerade i
sällskap med den främling som vi i dag råkat
få till medspelare eller om Hardys närvaro
hade lagt något särskilt tvång på dem.
Klockan halv nio bröto vi upp, och
Feather
stone och jag foro tillbaka till residenset för
att äta middag.
Efter middagen vräkte vi oss i länstolar
och rökte sultanens långa manillacigarrer.
Av någon anledning ville konversationen inte
flyta obehindrat. Jag försökte det ena
samtalsämnet efter det andra men kunde inte få
Featherstone att intressera sig för något av
dem. Jag började tro att han under de sista
tjugufyra timmarna sagt allt vad han hade
att säga, och något modfälld försjönk jag
i tystnad. Den förlängde sig själv och åter —
jag vet inte varför — hade jag en obestämd
uppfattning av att den var laddad med en
mening som jag inte förstod. Jag kände mig
lite obehaglig till mods. Jag hade den där
förnimmelsen som man ibland får när man
sitter i ett tomt rum: att man inte är ensam.
Till slut blev jag medveten om att
Featherstone stirrade på mig. Jag satt bredvid en
lampa, men han befann sig i skuggan så att
jag inte kunde se uttrycket i hans ansikte.
Men han hade stora ögon, och i halvmörkret
tycktes de lysa mot mig med ett dunkelt,
stadigt sken. De påminde om nya
käng-knappar som fångat ett reflekterat ljus. Jag
undrade varför han såg på mig på detta
underliga sätt. Jag vände mig mot honom
och log ett matt leende när jag fångade hans
blick som fortfarande var envist riktad på
mig.
— Intressant bok, den där ni lånade mig
i går kväll, sade han plötsligt, och jag kunde
inte hjälpa att jag tyckte hans röst lät lite
onaturlig. Orden kommo från hans läppar
som om de blivit påskjutna bakifrån.
— Byrons levnadsbeskrivning? sade jag
intresserat. Har ni redan läst den?
— En stor del av den. Jag läste till tre.
— Jag har hört att den är mycket bra
gjord. Men jag har inget särskilt intresse för
Byron. Han hade så mycket hos sig som var
fruktansvärt tarvligt. Och det kommer en att
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
