Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Bara en fönsterruta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARA EN FÖNSTERRUTA
— Ett regn kommer att friska upp! Adjö,
adjö!
Yngve Hammar och jag voro snart
ensamma. Vi gingo på den asfalterade
Parkvägen. Bensindoften låg tung och kväljande
här, och träden voro pudrade med damm.
Fjärran ifrån hörde vi ljudet av dragspel och
fiol. Jag såg upp mot himlen. Den var fylld
av gulgrå moln, som svällde ut i alla
riktningar. Vi lämnade Parkvägen och kommo
in på stora landsvägen. Över de torrbrända
exercisfälten, bort mot de blå kasernerna,
gled ett silvervitt molnljus, och en solstråle
blixtrade till i de avlägsna radiomasterna.
Inga fåglar syntes till. Fälten fylldes av grå
skuggor. Längst borta, där synranden
kantades av raka furor, låg ett ensamt, vitt moln
och sög till sig det försvinnande solskenet.
Ju mörkare himlen blev över oss, desto mera
drömlikt och guldlysande låg det där borta.
— Jag trodde du bodde på badhotellet,
sade Yngve. Hans röst lät besvärad och blyg.
Den hjärtlighet han först visat, hade dunstat
inför min kyla. Varför kunde jag inte vara
vänligare mot honom? Var det hans fel, att
han ingenting visste? Jag kände Siri före
honom, än sedan? Jag ville inte tänka på
Siri. Jag ville inte höra talas om henne. Jag
ville inte tala vid hennes man. Kunde jag
då inte få vara i fred? Hans vänliga,
känsliga och godtrogna ansikte retade och oroade
mig.
— Badhotellet? Gud bevare mig!
Jag bodde i en liten stuga, som låg vid
havet — långt ifrån badhotellets larm. Den
tillhörde en ung konstnär, som upplåtit den
åt mig, medan han själv med familj befann
sig i utlandet.
— När kom du egentligen hit?
— För fjorton dar sen.
— Varför har du inte sökt upp oss?
— Jag ville vara ensam. Jag kom hit för
att få vara ensam. Och jag visste ju inte, att
ni skaffat er en sommarvilla här.
—• Inte? Har inte Siri skrivit om det?
Jag ryckte till, och jag kände hur jag
rodnade igen. Siri? Skrivit till mig? Trodde
han vi brevväxlade?
— Vi hyrde den samma sommar vi gifte
oss, sade han. Nu har vi köpt den.
Nu veko vi av in på den väg, som ledde
till det lilla villaområde, där herr och fru
Hammar bodde. Här bröto sig vita
kalkstensklippor fram genom barrskogen, och man
kände närheten av havet. Det gyllene molnet
var borta. Över oss var himlen smutsgul,
i väster och söder stod den som en biåsvart
vägg. Belysningen över landskapet var mycket
egendomlig. Jag förstod plötsligt, att jag inte
skulle hinna hem, innan regnet kom. Det
gjorde mig detsamma.
— Vad Siri ska bli glad, när hon får se
dig!
— Jag tror inte hon får se mig, sade jag.
Jag är inte lätt att få syn på, när jag vill
vara osynlig!
— Vad? Följer du då inte med mig in ett
slag? Du måste se hur vi bor! Vi är strax
framme!
— Nej tack, Yngve.
— Naturligtvis följer du med in!
— Nej, det gör jag inte.
— Hon har inte sett dig sen vi blev gifta.
— Det blir snart regn. Jag måste hinna
hem.
— Du hinner inte hem. Du får stanna över
regnet hos oss. Blir det långvarigt, kan du
ringa efter bil.
— Jag måste försöka komma hem. Jag
måste!
Han såg dum ut ett ögonblick, så fick hans
ansikte ett drag av förtvivlan igen och rösten
darrade lite, när han sade:
— Du är ond på oss! På Siri eller mig.
Säg mig uppriktigt, Tore, vad det är! Du
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
