Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Bara en fönsterruta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQU1ST
skulle göra mig så glad. Jag har pinats hela
den här långa middagen av ditt förändrade
sätt. Vill du inte tala om för mig, vad det
beror på, att du . . .
Han var alldeles röd i ansiktet och talade
fort och ivrigt. Jag protesterade med stor
skärpa. Jag talade om min sjuklighet, mina
dåliga nerver, mitt behov av ensamhet, mitt
arbete. Han teg bedrövad. Jag såg på honom,
att han inte trodde mig och att det smärtade
honom, att jag inte ville vara uppriktig inför
honom.
— Men vi är ju dina vänner, sade han.
Är vi inte?
Jag bara bedrövade honom. Han visste ju
inte vad ont jag gjort honom, hur ont han
gjort mig, att jag gick där och var rädd för
att göra honom ännu mera ont, bara för att
han råkade vara Siris man.
Hans stämma fick en hårdare klang.
— Om du följer med mig in, så tror jag
dig. Eljest inte.
Vi hörde ett svagt, avlägset åskmuller.
Värmen föreföll plötsligt än mera tryckande.
Vi gingo tysta. Den molniga rymden dolde
kvällsljuset, det började redan skymma.
Allting var mycket vackert och sällsamt i denna
belysning. Villorna vid sidan om vägen
skymtade otydligt bland tallskog, vit sand och
klippor. Man tände ljus i fönstren här och
var och drog upp markiserna. I en trädgård
stodo två kvinnor och samlade in tvätt.
Skymningen kom giftigt gul, och skogen och gräset
och blommorna höllo andan. Allting väntade
och lyssnade. Vi gingo mycket långsamt. Jag
kände mig matt i alla lemmar.
— Här bor vi, sade Yngve plötsligt.
Vi stannade vid en hög järnport, och jag
såg en vit, fyrkantig villa i en trädgårds
gröna dunkel. Det lyste i ett fönster, mot
vilket några klängväxter avtecknade sig.
Vi stodo tysta en stund.
— Siri blir så glad, viskade han.
Han såg ner i marken, medan jag tog upp
en näsduk och torkade mitt fuktiga ansikte.
— Hälsa henne så mycket, sade jag.
Jag såg det bleka skenet från en mycket
avlägsen blixt på hans ansikte. Vi stodo och
lyssnade efter mullret. När det dött bort,
räckte han mig sin hand.
— Adjö då! Tack för sällskapet, gamle
vän.
Jag räckte honom min hand och stod där
och letade efter några vänliga ord. Jag
hittade inte några. Jag bara tänkte: Siri
bedrog mig först med honom, så bedrog hon
honom med mig, när de voro förlovade.
Sedan hon gift sig, hade jag inte sett henne.
Hon hade aldrig bedragit honom som make.
— Adjö, Yngve, sade jag. Några
regndroppar föllo. Vi sågo mot himlen. Han
tryckte min hand och släppte den.
— Det är bäst du skyndar dig, sade han.
— Ja, sade jag, och så stötte jag fram:
Säg inte åt Siri, att jag är här, är du snäll!
Jag hann se ett uttryck av häpnad i hans
ansikte. Då kom regnet — plötsligt och med
stor häftighet. Han grep tag i mig, drog mig
innanför porten, och medan vi sprungo
genom trädgården, slog regnet i marken så
att det dånade i våra öron.
Vi kommo in och stodo där och pustade.
— Jag har aldrig sett på maken!
— Blev du våt?
— Inte något vidare. Blev du?
— Nej, det gick så fort. Du var en jäkel
att springa!
Vi skrattade. Vi befunno oss i en mörk
liten hall, och vårt skratt genljöd här inne
i stillheten. Regnet dånade utanför.
— Så kom du hit i alla fall!
— Ja.
Han öppnade en dörr till ett upplyst rum.
Ljusskenet strömmade mot oss. Han ropade:
— Siri! Kom, så får du se! Jag har någon
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
