Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Bara en fönsterruta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARA EN FÖNSTERRUTA
med mig, som du inte sett på länge! Gissa
vem!
Jag hörde hennes röst.
— Gud vare lov, att du hann hem före
regnet. Vad är det jag ska gissa?
Yngve puffade in mig. Jag såg ljusgrå
väggar, bruna möbler och en stor, svart,
blänkande flygel samt en skål med blommor.
En golvlampa lyste, och mellan flygeln och
den stod Siri. De blåaktiga fönstren ljusnade
för en lång blixt.
Siris ansikte blev under några ögonblick
alldeles färglöst. Hon var sig eljest lik. Lång,
rank och med högburet huvud. Hon var klädd
i en lång, vit klänning, och hennes rörelser
voro loja, långsamma, som förr. Rösten lydde
henne inte, den blev sträv.
— Tore! Så roligt! Välkommen!
Så gick några minuter, då jag inte var
medveten om någonting annat än en stor inre
ansträngning att se oberörd ut, hålla
ansiktsmusklerna i styr, gå och tala naturligt. Jag
visste inte, när jag tryckte hennes hand, vad
jag först sade, eller vad hon sade. Men en
stund efteråt hörde jag deras röster alldeles
tydligt, och så blev jag medveten om regnet
där ute och den klara, lyhörda stillheten här
inne. Vi rörde oss omkring varandra, av och
an. Vi stodo inte stilla, vi bytte ideligen om
plats. Yngve tog upp sitt cigarrettetui och
bjöd på en cigarrett.
— Han har bott här i fjorton dar, kan du
tänka dig, och ändå inte sökt upp oss! Är
det inte fräckt?
— Har du det? Är det sanning?
Hon såg förvånad ut, rösten bar inte
riktigt. Hon gick över golvet fram till flygeln
och stödde sig mot den.
Jag nickade, och stelheten i mitt ansikte
gav vika för ett snålt leende. Jag rökte
häftigt.
Hon frågade var jag bodde. Så sade hon,
i det hon vände sig bort:
— Vi har varit gifta i två år nu, och du
har inte låtit höra av dig! Du har inte ens
skrivit!
Jag öppnade munnen och slog ut med
armarna.
— Ja, sade jag.
— Han är oefterrättlig, sade Yngve. Han
lever här som eremit, förstår du. Om du
visste, vad han varit gräslig mot mig i dag
på den där middagen! Jag trodde han var
ond på oss.
Hon såg hastigt på mig. Nu hörde jag hur
onaturlig hennes röst lät.
— Inte är du väl ond på oss, Tore?
— Han är inte ond, sade Yngve. Jag
försäkrar. Det är du väl inte, inte sant?
— Naturligtvis inte, sade jag.
— Sitt ner, käre vän!
Vi slogo oss ner och sutto och tittade på
varandra. Yngve myste belåtet. Siri log
förläget. Jag skrattade fånigt, tog mig om
pannan och strök händerna mot varandra.
— Vilket väder! sade Siri. Blev ni
gräsligt våta?
Hon hade återvunnit sitt lugn.
— Bara lite grann.
Yngve for upp.
— En grogg, Tore? Bara en blek en?
— Nej tack, sade jag och slog våldsamt
med händerna i luften.
Siri skrattade till, så steg hon upp, gick ett
slag över golvet och flyttade på någonting,
därpå satte hon sig igen.
— Ja, sade jag och såg på Siri. Våra ögon
möttes.
— Tänka sig, ett sådant väder, sade hon.
Det blev tyst igen, och vi lyssnade till
regnet. En blixt kom just då, det elektriska
ljuset flämtade till, och så följde ett dovt,
rullande dån.
— Vi hade tur i alla fall, du Tore! Du
borde egentligen tacka mig, sade Yngve.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
