Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Bara en fönsterruta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
Det hade kommit något övermodigt frigjort
och stridslystet i hans stämma. Han var inte
alls så ängsligt hänsynsfull längre. Var det
Siris närvaro, som inverkade, eller var det
bara ett sätt att maskera en viss nervositet?
— Får jag en cigarrett, Yngve! bad hon.
Han gav henne en cigarrett. Han skämtade
lite om vår språngmarsch genom trädgården.
När hon rökt en stund på cigarretten, började
hon bombardera mig med frågor. Jag
besvarade dem knapphändigt. Yngve började tala
om middagen.
Jag såg mig omkring. Det låg en
teddybjörn på golvet.
— Bor ni ensamma här?
— Ja, sade hon. Vem skulle bo här mer
än vi?
Jag förstod plötsligt, vad det var jag
saknade: barn. Hade de inget barn? Och nu
föllo våra blickar samtidigt på den lilla
teddybjörn, som låg på golvet.
När vi sågo upp, möttes våra ögon. Hennes
blick flackade undan. Yngve såg på henne,
tittade på mig, lät underläppen sjunka och
skakade sorgset på huvudet.
— Den tillhör grannens barn. De har
glömt den. De hälsar på här ibland. Siri
tycker så mycket om dem.
Vi sågo mot golvet. Ljuset flämtade till
igen. Vi sågo upp, och vi undrade om det
skulle slockna. Ett långt muller trängde
genom regnets dån.
— Är du åskrädd? frågade Siri.
— Jag? Nej. Är du?
— Ä — ibland.
Nu slocknade ljuset. Vi sutto i mörker.
— Har du tändstickor, Yngve? hörde jag
henne fråga.
— Nej. Jo. Jag hade dem nyss här.
Det var alldeles mörkt ute, men när vi
suttit i mörkret en stund, sågo vi ljusningen
av fönstren. Det var en mycket svag ljusning.
— Du, Tore, har du inga?
— Tändstickor? Nej.
Jag hörde hennes röst igen.
— Vad tände du cigarretten med?
— Ja, ja. Jag la tändstickorna någonstans.
Vänta lite, jag hittar dem nog. Stopp. Här.
Nej. Såg du inte, var jag la dem?
— Jag? Nej.
Några avlägsna blixtar belyste vårt ivriga
sökande, men skenet var alldeles för svagt
och kortvarigt. Regnet föll stötvis nu, det
hade börjat blåsa och väldiga skurar kastades
mot fönstren.
— Vänta! Jag har ju en ficklampa i
arbetsrummet. Stanna här, medan jag hämtar
den! Sätt fram ljusstakarna, du Siri!
Han stötte bullrande mot möblerna. Det
rasslade i ett draperi, när han försvann
i rummet intill.
Hon fick tag i en ljusstake, som stod på
kakelugnsfrisen. Jag stod stilla. Hennes vita
klänning lyste i mörkret, och jag kunde följa
hennes loja, långsamma rörelser. Vi voro
fullkomligt tysta. Yngve brummade högt inne
i arbetsrummet, vinden utanför tog i, och
strax efteråt hörde vi ett förfärligt brak ute
i hallen. Det klirrade som av krossat glas.
Yngve skrek:
— Vad gör ni, människor?
— Det var i hallen, viskade hon till mig.
Det lät som ett fönster gått sönder. Följ mig,
jag är rädd.
Jag följde henne. Hon gick före, och jag
höll mig tätt efter med händerna på hennes
skuldror. Ute i den mörkare hallen sågo vi
först ingenting. Jag tog bort mina händer
från hennes skuldror. Hon rörde på sig, och
jag kände beröringen av hennes hand på min
arm. Så hörde vi vindens dån, ett fönster som
slog och ett rasande prassel från
kläng-växterna, som skavde mot fönstret.
Just då kom en lång blixt, följd av ett
häftigt buller, och vi sågo oss själva stå mitt
på golvet ett litet stycke från varandra och
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
