Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
för alla intelligensen i opposition mot
Priest-ley. Den brydde sig inte om hans stil, hans
humor, hans bouquet, utan sade helt enkelt:
”Denne mans populära egenskaper göra
honom omöjlig för oss.” Och vad dess egen
värld beträffade, så hade intelligensen rätt.
Den långt drivna subtiliteten hos dess egna
författare — Virginia Woolf, Huxley,
Lawrence, Eliot — göra dem omöjliga för den
ordinäre läsaren, som vill roas och komma
bort från sig själv, som vill ha bilder och
skildringar av människor av hans eget slag.
En tredje faktor är att medelnivån på det
som skrivs i England har stigit så avsevärt.
Efter det första halva dussinet
romanförfattare, poeter och historiker i det viktorianska
England kom platthet och leda. Ingenting är
mera bisarrt än det svalg som skilde systrarna
Bronte, George Eliot och Trollope från lady
Morgan, mrs Gore och deras gelikar. Man
måste läsa Thackeray, Tennyson och
Mac-aulay därför att det inte fanns några andra.
De voro jättar, men i en mycket glest
befolkad Olymp. Bland de böcker som kommo
ut år 1933 men icke väckte större
uppmärksamhet kan jag räkna upp hur många som
helst, som skulle ha ansetts häpnadsväckande,
om de kommit ut år 1860 — man behöver
bara nämna mr Johns ”Charles I”, Hugh
Kingsmills ”Johnson”, mr Stoniers ”Gog
Magog” och mr Ross Williamsons ”John
Hampden” — och vad romaner beträffar, så
kommer det två å tre i veckan, som en
intelligent människa kan läsa med nöje och
bibehållen självaktning. En följd härav är
kritikernas och förläggarnas iver att framhålla
sina favoriters förtjänster. Det göra alla
kritiker — inte bara ivriga entusiaster som
Gerald Gould och jag själv utan även så
kräsna personer som Desmond McCarthy och
Rebecca West. Detta betyder inte att vi
okritiskt utnämna mästerverk, utan att vi vilja
rädda åtminstone någon bok från att helt
och hållet gå förlorad. Ett utomordentligt
exempel härpå var George Beatons ”Jack
Robinson” som kom ut mot slutet av året —
ett märkligt och löftesrikt arbete, som dock
endast uppmärksammades av David Garnett
och Book Society. När det gäller en
författare med så utpräglad individualitet som
mr Beaton betyder det troligen inte så
mycket. Honom får man i alla händelser
höra talas om, men det finns svagare
telningar, som behöva skydd och erkännande,
som inte kunna kämpa för sitt erkännande
alltför länge utan uppmuntran.
Jag är säker på att författarna i en framtid
komma att existera mera i kraft av sitt eget
hängivna parti än på grund av allmänt bifall
och erkännande. Lång livslängd, något som
nu mer än någonsin är nödvändigt för ett
värvs fullbordan, kommer ätt tvinga vissa
författare fram i stridslinjen allteftersom deras
jämnåriga dö undan. Jag vågar påstå, att
framtidens författare kommer att betrakta sin
hälsa som en av sitt ryktes viktigaste
förutsättningar!
Och vad kan nu sägas om utsikterna för
år 1934? Gollancz började året helt flott med
att den 1 januari publicera den berömda
”Anthony Adverse”. Jag har kanske orätt,
men jag tror inte att den får samma
framgång här som i Amerika. Senare hälften lider
av betänkliga svagheter, och dess amerikanska
talspråksuttryck äro mera besvärande i
England än i Amerika. Våren kommer att
medföra nya romaner av Louis Golding, Phyllis
Bentley, Graham Greene, Francis Brett Young
med flera. Vidare kommer en utomordentligt
intressant bok om lord Readings liv, ett annat
fascinerande verk om drottning Elisabet samt
en bok om England i våra dagar av J. B.
Priestley (ej roman).
Framför allt hoppas jag att poesien, som
tog ny fart år 1933, kommer att fortsätta
därmed under år 1934.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
