Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGH WALPOLE
Jag kan inte avsluta detta brev utan att
säga ett ord om Stella Benson, även om det
är litet sent. Hennes död betydde verkligen
en smärtsam förlust för samtidens litteratur.
Jag hoppas att någon av hennes vänner,
Rebecca West eller Rose Macaulay, skall ge
oss ett verkligt porträtt av henne längre fram.
Dödsrunorna voro en sorglig besvikelse. Inte
en enda gav läsaren den svagaste uppfattning
om denna tappra, ensamma, skiftande
poet-natür. Hennes böcker ge naturligtvis den
bästa bilden av henne, eller av en del av
henne. ”The Poor Man” (hennes bästa bok)
och ”Tobit Transplanted” måste komma att
bestå i engelsk litteratur.
Hori föreföll mig alltid vara E. M. Forsters
maskulina motpart. Forsters romaner skulle
kunna vara skrivna av en begåvad, poetisk
äldre fröken med god iakttagelseförmåga och
Stella Bensons av Forsters lika begåvade och
poetiske ogifte broder. Inte så att Stella
Bensons romaner inte skulle vara kvinnliga —
men de ha den något abnorme ungkarlens
ensamma tapperhet. Det är verkligt tragiskt,
att både Stella Benson och Forster skola ha
skrivit så litet, särskilt om man tänker på
hur det formligen rinner ur vissa
romanförfattare — jag har själv ett exempel på ganska
nära håll!
Stella Bensons lalang berodde delvis på
att hon stod så ensam som konstnär. Hon
tillhörde ingen grupp, ingen skola, ingen
tradition. Hon kunde vara sentimental utan
att bli sjåpig. Hon hade en poets känsla för
ordens valör, och hennes sinne för humor var
ofta så realistiskt, att hennes romantiska vana
att färglägga nästan kom som en chock.
Rent tekniskt var hon inte en lika god
romanförfattare som Forster, men hon hade
dennes förmåga att göra bisarra och
säkerligen absolut omöjliga händelser troliga och
till och med övertygande. Hon hade två stilar.
Hon kunde handskas med orden som om hon
infattade ädelstenar, och hon kunde vara
vardagligt fri och ohämmad.
I umgänget var hon underbar. Jag
till-bragte en gång en oförglömlig vecka i San
Francisco i hennes sällskap. Min naiva
förtjusning över praktiskt taget allting (litterära
sammankomster roade ingen av oss) gick bra
ihop med den raffinerade Stella Bensons
upptäckande av hur löjligt roande saker och ting
kunde vara. Hennes aptit på tingen var lika
frisk och hänförd som Mary Cholmondeleys,
hennes numera glömda men icke desto mindre
förtjusande tant, som på sin tid skrev en
berömd best-seller med titeln ”Red Pottage”.
Hon var på många sätt lik Mary
Chol-mondeley, inte minst i fråga om godhet,
storsinthet och okuvligt mod.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
