Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nils Johan Rud, Vi ska ha ett barn; Ethel Mannin, Bekännelser, anmälda av Eva Berg - Lion Feuchtwanger, Oppermanns, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
iver och tar boken enbart som tidsskildring,
måste det erkännas att den är förträfflig. Dess
älskande par, Henrik och Ella, skickligt
uppfiskade som de gå och stå i storstadsvimlet,
äro nära släkt med Pinnebergs, lika
anspråkslösa och hängivna naturer, lika ivrigt
sysselsatta med att söka bygga en liten, trygg värld
i den stora, otrygga. Med växande sympati
följer läsaren berättelsen om deras
halv-svultna, hemlösa förstugukärlek, viss om att
världen åtminstone för deras del skall ta sig
bättre ut, när de äntligen få komma
tillsammans i eget rede med sitt barn.
Hans Botwid har tydligen varit rätte
mannen att adekvat återge författarens försynta
tonfall på svenskt språk. Men ord som
”vidunderlig” och ”paraffinlampa” borde inte
längre få spöka i översättningar från norska.
Det rudska universalmedlet tycks inte alls
ha gjort verkän i fallet Ethel Mannin. I sina
”Bekännelser” omtalar nämligen den nu
trettiotreåriga engelska romanförfattarinnan
att hori redan vid nitton års ålder var gift
med den man hon själv valt och mor till
ett barn. Men hon betonar samtidigt att detta
inte var tillräckligt för att hon skulle känna
sig harmonisk: Hon längtade efter att ”leva
livet fullt och helt”, som den mamsellaktiga
termen fortfarande tycks lyda. För Ethel
Mannin är detta begrepp helt enkelt liktydigt
med att få full sexuell tillfredsställelse. Först
under en resa till Amerika, vilken artade
sig till ett backanaliskt triumftåg för den
firade författarinnan, fick hon erfara denna
lycka i tillräckligt mått. Nöjen av alla slag,
luncher, middagar och cocktailparties,
flödande av förbudssprit, avlöste varandra i
rask följd; tiden var stundom så knapp för
hedersgästen att hon inte ens hann gå i säng
med en tillfällig partner utan bokstavligen
måste hoppa. Det sistnämnda nöjet
överträffades endast av de sensationer ett livligt
förtärande av landets starka drycker beredde
henne. Hon vittnar själv därom: ”Jag har
aldrig i mitt liv varit så berusad som i New
York och av alla de gånger jag varit full, så
har jag aldrig varit så full som en kväll efter
en tillställning på en italiensk restaurang i
Greenwich Village.”
Bikter av detta slag förta i någon mån
verkan av Ethel Mannins glödande domsord
över allt som liknar tvång i fråga om
uppfostran och moral.
Över sidorna i bekännelseskriften dugga
tätt hänvisningar till kanon: som Aldous
Huxley säger, som Lawrence sade, som
Bertrand Russell en gång yttrade och så
vidare. Ethel Mannin tjänar sina gudar med
brinnande trosnit, men det är dock knappast
troligt att hon vinner några proselyter för
läran genom denna koketta megafonpredikan.
De ofta fascinerande skildringarna från
barndomens och ungflickstidens ensamma och
samtidigt kaotiska värld vittna dock klart
om att författarinnan är både duktig och
begåvad, trots att hon kan göra sig skyldig
till sådana påståenden som följande:
”Varenda kvinna med mod och intelligens har
haft talrika älskare.” Efter att ha svalt ett
dylikt kraftpiller orkar man endast göra den
reflexionen att kvinnlig intelligens tydligen
inte alltid befordras av ett växande
älskareantal. Eva Berg
Oppermanns
Lion Feuchtwanger: Oppermanns.
Översättning efter författarens manuskript
av Karl Fägersten. Skoglunds. 9: 50.
”Oppermanns” är en bok om de tyska
judeförföljelserna. Man kan ha vilken inställning
till judefrågan som helst, men ingen lär
kunna neka till att det ligger något ohyggligt
i att en grupp människor, vilkas förfäder i
generationer och genom århundraden bott i ett
land, plötsligt bli ställda utom lagen,
förklarade som parias, som mindervärdig eller
rentav skurkaktig kast: de bli avskedade från
sina platser, de bli dagligen förödmjukade
och trampade, deras barn få sina sinnen
förgiftade redan i skolan. Å andra sidan
är det ett bistert och ofrånkomligt faktum
att ett västerländskt samhälle endast till en
viss gräns är i stånd att ta emot judar. Det
är meningslöst att säga att de äro bättre eller
sämre än andra, däremot kan man säga att
de äro en smula annorlunda: där de genom
smidighet, sparsamhet, arbetsamhet och
intelligens erövra ett inflytande åt sig, som
inte står i rimlig proportion till deras antal,
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
