Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lion Feuchtwanger, Oppermanns, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
väcka de ögonblickligen till liv en motrörelse
som stämplar dem som främlingar. I Sverige
existerar ju praktiskt taget ingen judefråga;
och man är kanske tvungen att gång på
gång erinra om så elementära fakta som de
ovanstående för att inte de tyska åtgärderna
skola te sig uteslutande som meningslös
grymhet. Vad Tyskland beträffar, tillkommer
ju också en speciell sak: tyskarna ha alltid
haft en fenomenal begåvning att göra saker
och ting på ett sådant sätt att de se värre ut
än vad de i själva verket äro. I Östeuropa
har man sedan gammalt bedrivit pogromer,
vilka hördes ungefär lika långt som
dödsskriken. I Tyskland förekommo inga
pogromer, men man basunerade ut för världen hur
skymfligt man tänkte behandla judarna.
Orden voro värre än gärningarna. Men
gärningarna kunde vara brutala nog. Man
fordrar också mer av tyskar än av östeuropéer.
Till sist återstår det ett par andra fakta.
Nazistomvälvningen var en revolution; varje
annan etikett är felaktig. Under en revolution
bubblar allt det mänskliga grumset upp till
ytan: det är inte de högsinnade, de
förnuftiga, de självdisciplinerade som ge dagen
dess färg. Men sant och förfärande är att
Hitler och hans män konsekvent togo sikte
på och lade sin propaganda efter massans
affekter. Den som hört ett tyskt
nationalsocialistiskt möte vet vilken kost som bjöds. Allt
som finns i tyskt lynne av servilism, av begär
att hålla sig framme satt i bänkarna och
viftade med handen, när den stränge läraren
höll sin examen. Stoltheten var en dyr vara,
det var skatt på den; och varför skall man
vara stolt?
Det brukar påstås att tyska judar, generellt
taget, aldrig ställt sig så absolut solidariska
med Tyskland som engelska judar med
England. Det kan ju inte gärna bero på judarna
— frånsett de tyska judarnas mycket större
antal och därmed större förmåga att hävda
sig som grupp, som minoritet. Tyskarna ha
aldrig kunnat utbilda en nationell stil på
samma sätt som engelsmännen. De ha också
varit mer toleranta: i Tyskland kunde man
leva hur man behagade, i England var man
tvungen, åtminstone om man stod i
någorlunda framskjuten ställning, att anta den
engelska stilen, bli engelsk, om man inte ville
döma sig till isolering. Sedan är det ju också
ett faktum att många tyska företeelser ha en
underlig förmåga att reta till motsägelse.
Nästan allting i Tyskland görs på ett
ostenta-tivt sätt, gravallvarligt, utan självironi. När
Wagnerepidemien stod på sin höjdpunkt, gick
ju varenda tysk Oberlehrer omkring som
Wodan, i slängkappa och bredskyggig hatt.
I England sökte varje militär se ut som en
civil, men i Tyskland sökte varje civil se ut
som en militär. Judisk skepsis och ironi hade
ett rikt material att arbeta med. De som hade
anlag för fronderi fingo vägen beredd.
Men vad som kan tolereras i tider av lugn
och lycka, kan inte tolereras i tider av nöd.
Efter Versaillesfreden blev det — och absolut
självklart — en förbrytelse att inte vara
solidarisk med Tyskland. De radikala och
socialistiska kretsarna — där judarna voro
talrikt representerade — voro, som Fredrik
Böök klart och träffande har utrett, mycket
litet solidariska. Den nationella rörelsen
pressade sig fram, oemotståndligt, med
instinktiv, samlad, vild kraft; och den som inte
var för den var emot den. Det blev
revolution; och efter en revolution brukar det vara
en olycka att inte ha varit på rätt sida om
barrikaderna.
Man känner begär att så objektivt man kan
försöka fixera detta, när man läser Lion
Feuchtwangers bok. Hari är kanske inte rätte
mannen att skriva den stora anklagelseskrift,
som utan ringaste tvivel kan skrivas från
judiskt håll. (Det kan säkert — som en
svensk kritiker redan framhållit — skrivas
en annan från tyskt.) Han väcker inte mycket
förtroende eller sympati som mänsklig typ;
och den som tror sig förstå hur mycket av
lojalitet och själsadel som finns på
tyskt-judiskt håll kan beklaga, att inte stridsskriften
skrivits av en annan penna. Han ironiserar
mycket över Hitlers stil, men när han själv
skildrar låter det så här: ”Gustav kände
plötsligt ett brännande begär. Han grep henne med
sina starka, hårbevuxna händer: Ellen, låt oss
resa bort från detta dumma Berlin. Låt oss
fara till Kanarieöarna.” Säga vad man vill
om ”Mein Kampf”, men från biografernas
schejk- och gorillaromantik torde den vara
fri. Det finns också diverse lösa
beskyllningar i Feuchtwangers bok: det skildras hur
man i det nationalsocialistiska lägret bestämt
att riksdagshuset skall brinna — det är
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
