Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
Boksäcken
(Forts, fr. sid. 14.)
och bekväm. Vardagsrummet liknade ett förmak
på ett engelskt lantställe. Man kände att deras
tillhörigheter betydde något för dem och att de hade
haft dem länge. Det var ett mycket trevligt hem
att vistas i. Bungalown låg mitt i ägorna på krönet
av en liten höjd, och man såg över gummiträden
ända bort till havet i fjärran. Olive gjorde sig
mycket möda med trädgården, och den var
verkligen förstklassig. Jag har aldrig sett sådana
praktfulla cannas. Jag brukade fara ut till dem över
weekends. Det var bara omkring en halvtimmes
åktur till havet, och vi brukade ta lunch med oss
och bada och segla. Tim hade en liten båt. Det var
härliga dagar. Jag visste aldrig förut att man kunde
ha så roligt. Det är en vacker kust, och våra
utflykter dit var verkligen mycket romantiska. På
kvällarna lade vi patiens eller spelade schack
eller satte i gång grammofonen. Maten var alldeles
förbaskat god. Den var verkligen en angenäm
omväxling från vad vi annars fick. Olive hade lärt
kokerskan att laga alla möjliga sorters italienska
rätter, och vi brukade sätta i oss väldiga portioner
makaroni och risotto och gnochi och dylikt. Jag
kunde inte låta bli att avundas dem deras tillvaro,
den var så sorgfri och fridfull, och när de talade
om vad de skulle göra när de en gång slog sig ner
i England sa jag alltid att de skulle komma alt
längta tillbaka.
”Vi har varit mycket lyckliga här”, sade Olive.
Hon hade ett sätt att se på Tim från sidan under
de långa ögonfransarna, och den blicken var som
en smekning.
Hemma hos sig själva var de helt annorlunda än
när de var borta. De var så glada och hjärtliga.
Alla människor var ense om det, och jag måste
säga att folk tyckte det var roligt att vara hos dem.
De bjöd ofta vänner hem till sig. De hade förmågan
att komma en att känna sig som hemma. Det var
ett mycket lyckligt hem, om ni förstår vad jag
menar. Naturligtvis kunde ingen undgå att lägga
märke till hur varmt de var fästade vid varandra.
Och vad folk än pratade om att de var
otillgängliga och självkoncentrerade så måste de känna sig
rörda av syskonens kärlek till varandra. Folk sa
att de inte kunde ha hållit innerligare av varandra
om de varit gifta, och när man såg bur en del
gifta par hade det ställt kunde man inte låta bli
att tycka att de här syskonens förhållande kom
de flesta äktenskap att verka misslyckade. De tycktes
tänka samma tankar på samma gång. De hade små
privata skämt som kom dem att skratta som
barnungar. De var så älskvärda mot varandra, så
sprittande muntra och lyckliga att en samvaro med
dem faktiskt var som en... nå ja, som en andlig
förfriskning. Jag vet inte vad man eljest skulle
kalla den. När man lämnade dem efter ett par dars
vistelse i bungalown kände man att man absorberat
något av deras frid och sunda munterhet. Det var
som om ens själ hade blivit spolad med klart, kallt
vatten. Man kände sig egendomligt luttrad.
Det var anmärkningsvärt att höra Featherstone
tala med sådan entusiasm. Han såg så sprättig ut
i sin eleganta vita jacka, hans mustascher voro så
välvårdade, hans tjocka, lockiga hår så
omsorgsfullt borstat, att hans högtravande språk gjorde att
jag kände mig en smula besvärad. Men jag förstod
att han på sitt klumpiga sätt försökte uttrycka
en uppriktig och mycket djup känsla.
— Hur såg Olive Hardy ut? frågade jag.
Han reste sig från stolen, gick fram till en hylla
och kom tillbaka med ett mycket stort album. Det
var av det vanliga slaget, ointressanta fotografier
av grupper och ensamma personer, klädda i
baddräkter, shorts eller tenniskostymer, och vanligen
endera kisade de därför att solen bländade dem
eller hade de ansiktena förvridna av undertryckt
skratt. Jag kände igen Hardy. Han var inte mycket
förändrad på tio år och hade sin hårslinga
ner-hängande i pannan. Jag mindes honom bättre nu
sedan jag fått se fotografierna. På dem såg han
trevlig ut och fräsch och ung. Han hade ett piggt
och vaket uttryck som var mycket sympatiskt och
som jag sannerligen inte lagt märke till på klubben
föregående kväll. På de bleknade kopiorna strålade
hans ögon av livshunger och levnadsglädje. Jag såg
på fotografierna av hans syster. Hennes baddräkt
visade att hon hade god figur, välutvecklad men
smärt, och hennes ben voro långa och slanka.
— De är ganska lika varandra, sade jag.
—• Ja, de var också så lika att man kunde ha tagit
dem för tvillingar fast hon var ett år äldre. Båda
hade samma ovala ansikte och bleka hy utan någon
som helst färg i kinderna, och båda hade den där
sortens milda, bruna ögon som verkar så tårfyllda
och vädjande att man känner att vad deras ägare
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
