Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. SOMERSET M AU G H AM
än tar sig till kan man aldrig bli ond på dem. Och
båda hade ett slags vårdslös elegans i sitt
uppträdande som kom dem att se stiliga ut vad de än
hade på sig eller hur rufsiga och ovårdade de än
var. Han har förlorat den egenskapen nu, antar jag,
men han hade den faktiskt när jag först träffade
honom. De påminde alltid ganska mycket om
brodern och systern i Trettondagsafton. Ni vet vilka
jag menar.
— Viola och Sebastian.
— De tycktes aldrig riktigt höra samman med
nutiden. Det låg något elisabetanskt över dem. Jag
tror inte att det endast berodde på min ungdom att
jag inte kunde låta bli att tycka att de på något
sätt var ett sällsamt romantiskt par. Jag kunde
mycket väl ha föreställt mig dem i Illyrien.
Jag såg lite noggrannare på ett av korten.
— Flickan ser ut som om hon hade avsevärt mer
karaktär än brodern, sade jag.
— Det hade hon också. Jag vet inte om man kunde
ha kallat Olive vacker, men hon var underbart
fängslande. Det fanns något poetiskt hos henne,
något slags lyrisk egenskap som liksom färgade
hennes rörelser, hennes handlingar och allt
omkring henne. Den egenskapen tycktes höja henne
högt över vardagslivets små bekymmer. Hennes
ansikte hade ett så frimodigt uttryck, det låg något
så beslutsamt och självständigt i hennes hållning
att — ja, jag vet inte hur jag ska säga — att man
tyckte att enbart skönhet var något banalt och
dumt.
— Ni talar som om ni hade varit förälskad i
henne, avbröt jag.
— Naturligtvis var jag det. Det trodde jag att
ni genast ha gissat. Jag var vansinnigt kär i
henne.
— Var det kärlek vid första ögonkastet? frågade
jag leende.
— Ja, jag tror det, men jag visste det inte förrän
ungefär en månad hade gått. När jag plötsligt fick
klart för mig att det som jag kände för henne
— och jag vet inte hur jag ska beskriva det, det
var något slags splittrande oro som drabbade hela
min kropp och själ — när jag fick klart för mig
att det var kärlek, då visste jag att den känslan
hade jag haft från första gången jag såg henne.
Det var inte bara hennes utseende, fast det var
underbart intagande — hennes släta, bleka hy och
hårets vackra fall över pannan och hennes bruna
ögons ljuvhet — det var mer än det. Man hade en
känsla av välbefinnande när man var tillsammans
med henne, som om man kunde få vila ut och vara
alldeles naturlig och slippa låtsas vara någonting
som man inte var. Hon var aldrig frivol på något
sätt — var man det själv kunde hon bli mycket
skarp och satirisk, men även när hon blev dèt, var
man hela tiden medveten om hennes vänlighet. Man
kände att hon absolut inte var i stånd till något
slags gemenhet. Det var omöjligt att tänka sig
henne avundsjuk på andra människor, spydig eller
skadeglad. Hon tycktes ha en medfödd storsinthet.
Man kunde vara tyst tillsammans med henne i en
timme åt gången och ändå känna att man haft det
ljuvligt och skönt.
— En sällsynt egenskap, sade jag.
— Hon var en underbar kamrat. Om man kom
med ett förslag blev hon alltid entusiastisk. Hon
var den minst pretentiösa flicka jag någonsin har
träffat i hela mitt liv. Man kunde skicka återbud
till henne i sista minuten, och hur besviken hon
än blev eller hur mycket obehag det än förorsakade
henne spelade det ingen roll. Nästa gång man
träffades var hon lika hjärtlig och fridsam som vanligt.
— Varför gifte ni er inte med henne?
Featherstones cigarr hade slocknat. Han kastade
bort stumpen och tände omsorgsfullt en ny. Han
svarade inte på en stund. Det kan förefalla
egendomligt för personer som leva under strängt
konventionella och civiliserade förhållanden att han
anförtrodde en främling dessa intima detaljer ur sitt liv. Det
föreföll inte mig egendomligt. Jag var van vid det.
Folk som lever så förtvivlat ensamma på isolerade
platser i avlägsna hörn av jorden finner lättnad i
att för någon som de med största sannolikhet aldrig
mer kommer att träffa berätta den historia som
kanske i åratal tyngt deras vakna tankar och deras
nätters drömmar. Och jag har på känn att den
omständigheten att man är Jörfattare ökar deras
benägenhet att anförtro sig till en. De känna att
vad de berätta för en kommer att väcka ens intresse
endast på ett opersonligt sätt vilket gör det lättare
för dem att urladda sina själar. Dessutom — det
känna vi alla till av egen erfarenhet — är det aldrig
otrevligt att tala om sig själv.
”Varför gifte ni er inte med henne?” hade jag
frågat.
— Jag önskade inget högre, svarade Featherstone
till slut. Men jag tvekade att fria till henne. Fast
hon alltid var så rar mot mig och så lätt att umgås
med, och fast vi var så goda vänner hade jag alltid
en känsla av att det var något mystiskt med henne.
Fast hon var så okomplicerad, så frimodig och
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
