Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. SOMERSET MAUGHAM
så bra med varandra, vi tre, och har alltid så roligt
tillsammans. Jag vet verkligen inte vad vi skulle ta
oss till ifall vi inte längre kunde vara vänner.”
”Jag har tänkt på det, jag också”, sa jag.
”Tror du att det måste bli följden?” frågade hon
mig.
”Käraste Olive, inte vill jag det”, sa jag. ”Du
förstår nog hur glad jag är över att få komma hit.
Jag har aldrig förut varit så lycklig någonstans.”
”Du är inte ond på mig?”
”Varför skulle jag vara det? Det är inte ditt fel.
Det betyder bara att du inte är kär i mig. Vore
du det skulle du inte bry dig ett dyft om Tim.”
”Du är så snäll, Mark”, sa hon.
Hon slog armen om min hals och kysste mig lätt
på kinden. Jag hade på känn att saken nu var fullt
klar enligt hennes uppfattning. Hon adopterade mig
nu som sin andra bror.
Ett par veckor efteråt for Tim till England.
Hyresgästen i deras hus i Dorset skulle flytta, och fast
det redan fanns en ny spekulant ansåg Tim det
bäst att han befann sig på platsen och gjorde upp
kontraktet i egen person. Dessutom behövde han några
nya maskiner för plantagen, och han tänkte köpa
dem på samma gång. Han väntade sig inte att vara
borta mer än tre månader, och Olive beslöt sig för
att inte resa med. Hon kände knappast någon enda
människa i England. Praktiskt taget var det ett
främmande land för henne. Hon var inte rädd för att
bli lämnad ensam, och hon ville se efter plantagen.
Naturligtvis kunde de ha hyrt någon som gjort
det, men det hade inte varit samma sak.
Gummipriserna var i ständigt nedgående, och i händelse
något plötsligt beslut måste fattas var det bäst att
en av dem stannade kvar. Jag lovade Tim att se
efter henne, och behövde hon min hjälp hade hon
bara att ringa till mig. Mitt frieri hade inte
förändrat någonting. Vi fortsatte som om ingenting
hänt. Jag vet inte om hon hade sagt något till
Tim. Han lät i alla händelser inte märka att han
visste något. Naturligtvis älskade jag henne lika
högt som förut, men jag behöll det för mig själv.
Ser ni, jag har ganska god självbehärskning. Jag
hoppades att min kärlek möjligen skulle förändras
till något annat slags känsla så att vi bara skulle
bli underbart goda vänner. Det är rätt lustigt, men
den har aldrig gjort det. Jag förmodar att den
var för djupt rotad för att den någonsin skulle
kunna ryckas upp och lämna plats för något annat.
Hon for ner till Penang för att följa av Tim,
och när hon kom tillbaka mötte jag henne vid
stationen och körde henne hem. Jag kunde inte
gärna stanna kvar i bungalown över natten medan
Tim var borta, men jag for dit varje söndag och
åt mellanmål och sedan brukade vi fara ner till
kusten och bada. Folk försökte vara vänliga mot
henne och inbjöd henne att bo hos dem, men hon
avböjde. Hon lämnade sällan egendomen. Hon hade
mycket att göra. Hon läste en hel del. Hon hade
aldrig tråkigt. Hon tycktes fullt belåten och lycklig
med sitt eget sällskap, och när hon tog emot gäster
var det bara av pliktkänsla. Hon ville inte att de
skulle anse henne otacksam. Men det var påkostande
för henne, och hon talade om för mig att hon drog
en suck av lättnad när de foro därifrån så att hon
åter ostört kunde få njuta av bungalowns fridfulla
ensamhet. Hon var en mycket egendomlig flicka.
Det var märkvärdigt att hon vid sin ålder skulle
vara så totalt likgiltig för bjudningar och alla andra
slags nöjen som samhället bjöd på. Andligen var
hon fullkomligt oberoende av andra människor. Jag
vet inte hur folk fick reda på att jag var kär i
henne. Jag trodde att jag aldrig på minsta sätt hade
förrått mig, men jag fick små vinkar än här, än
där att de visste om det. Jag fick klart för mig
att de trodde att det var för min skull som hon
inte hade följt med brodern till England. En kvinna,
en mrs Sergison, polischefens fru, frågade mig
rentut när de skulle få den glädjen att gratulera
mig. Naturligtvis låtsades jag som om jag inte
förstod vad hon menade, men min bluff lyckades inte
vidare bra. Jag kunde inte hjälpa att jag insåg det
komiska i situationen. Jag betydde så ytterst litet
för Olive i den vägen att jag faktiskt var övertygad
om att hon fullständigt hade glömt bort att jag
hade friat till henne. Jag kan inte påstå att hon
var ovänlig mot mig, jag tror inte hon skulle ha
kunnat vara ovänlig mot någon, men hon behandlade
mig precis som en syster för det mesta behandlar
en yngre bror. Hon var nära tre år äldre än jag.
Hon verkade alltid mycket glad att träffa mig, men
det föll henne aldrig in att på något sätt göra sig
till för mig. Hon var nästan häpnadsväckande intim
med mig, men omedvetet, om ni förstår vad jag
menar, precis som man kan vara med en person
som man har känt så väl hela sitt liv att man aldrig
har en tanke på att vara annat än uppriktig och
okonstlad. Det var som om jag knappast alls hade
varit en man utan en gammal rock som hon jämt
hade på sig därför att den var lätt och trivsam och
hon inte det ringaste brydde sig om vad hon gjorde
när hon var iklädd den. Jag skulle ha varit tokig
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
