Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
om jag inte hade förstått att hon var många mil
fjärran från att älska mig.
Så en dag ungefär tre veckor innan Tim väntades
hem igen märkte jag när jag kom till bungalown
att hon hade gråtit. Jag blev häpen och upprörd.
Hon var eljest alltid så lugn och behärskad. Jag
hade hittills aldrig sett henne så upprörd.
”Vad är det som har hänt?” sa jag.
”Ingenting.”
”Tala om vad det är, käraste. Varför har du
gråtit?”
Hon försökte le.
”Jag önskar du inte hade så skarpa ögon”, sa hon.
”Jag är bara dum. Jag fick alldeles nyss telegram
från Tim att han har uppskjutit sin resa.”
”Käraste, så tråkigt”, sa jag. ”Du måste ha blivit
förfärligt snopen.”
”Ja, jag har räknat dagarna till hans hemkomst.
Jag längtar så förfärligt efter honom.”
”Skrev han varför han dröjer?” frågade jag.
”Nej, han säger att han ska skriva. Du kan själv
få se telegrammet.”
Jag såg att hon var mycket nervös. Hennes lugna,
milda ögon var ångestfyllda, och det låg ett litet
veck av oro mellan ögonbrynen. Hon gick in i sitt
sovrum, och ett ögonblick senare kom hon tillbaka
med telegrammet. Jag kände att hon ängsligt
iakttog mig medan jag läste. Efter vad jag kan
minnas lydde telegrammet så här: Älskling, jag kan
inte resa den sjunde när allt kommer omkring.
Förlåt mig. Skriver utförligt. Många kära hälsningar.
Tim.
”Kanske de där maskinerna han skulle ha inte är
färdiga och han inte kan förmå sig att fara utan
dem”, sa jag.
”Det skulle väl inte göra något om de kom med en
senare båt? De blir i varje fall uppehållna i
Penang.”
”Kanske har han blivit fördröjd av något som rör
huset.”
”Varför skriver han inte det i så fall? Han måste
förstå hur förskräckligt orolig jag är.”
”Det tror jag aldrig skulle falla honom in”, sa
jag. ”När man är bortrest inser man inte att de
som man har lämnat bakom sig inte har reda på
sådant som man själv tar som en given sak.”
Hon log åter, och den här gången var det ett
lyckligare leende.
”Du har säkert rätt. Tim är faktiskt sådan. Han
har alltid varit lite loj och oberäknelig. Jag är
säker på att jag har gjort ett berg av en liten
mull
vadshög. Jag måste vänta tåligt tills hans brev
kommer.”
Olive var en flicka med stor självbehärskning, och
jag såg hur hon med en kraftig viljeansträngning
lade band på sig. Det lilla vecket mellan
ögonbrynen försvann, och hon blev än en gång sitt eget
lugna, leende, vänliga jag. Hon var alltid mild.
Men den dagen var hennes mildhet så himmelsk att
den verkade nästan skrämmande. Under resten av
den tid som förflöt innan brevet kom kunde jag
se på henne att hon behärskade sin oro endast
genom att medvetet kalla sitt sunda förnuft till
hjälp. Det var som om hon haft en förkänsla av
olycka. Jag var hos henne dagen innan posten
väntades. Hennes ängslan var så mycket ömkligare
att se eftersom hon gjorde sig sådan möda att dölja
den. Jag hade alltid mycket att göra de dagar posten
kom, men jag lovade komma upp till henne senare
och höra nyheterna. Jag funderade just på att ge
mig i väg då Hardys seis kom till mig i bilen med
bud från amahn att jag genast skulle fara till
hennes matmor. Olives amah var en hygglig, äldre
kvinna, och jag hade gett henne ett par dollars
och bett henne underrätta mig ögonblickligen om
något oroande inträffade. Jag hoppade upp i min bil.
När jag kom fram fann jag tjänarinnan väntande
på mig.
”Det kom ett brev i morse”, sa hon.
Jag stannade inte för att höra mer. Jag sprang
uppför trappan. Vardagsrummet var tomt.
”Olive”, ropade jag.
Jag gick in i korridoren, och plötsligt hörde jag
ett ljud som gjorde mig kall om hjärtat. Amahn
hade följt efter mig, och nu öppnade hon dörren
till Olives rum. Det ljud jag hade hört var Olives gråt.
Jag gick in. Hon låg på sängen med ansiktet
ner-borrat i kudden, och snyftningar skakade henne
från huvud till fot. Jag lade handen på hennes
axel.
”Olive, vad är det?” frågade jag.
”Vem är här?” skrek hon. Hon rusade upp som
om hon blivit vettskrämd. Sedan utbrast hon: ”Ä,
är det du.” Hon stod framför mig med huvudet
lillbakakastat och ögonen slutna, och tårarna
strömmade ur dem. Det var fruktansvärt. ”Tim har gift
sig”, flämtade hon, och hennes ansikte förvreds
av smärta.
Jag måste erkänna att för ett ögonblick
genomilades jag av en exalterad glädjekänsla. Det var
som om en elektrisk stöt hade kommit hjärtat att
vibrera. Det slog mig att nu fanns det en chans
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
