Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. SOMERSET MAUGHAM
att hon skulle vilja gifta sig med mig. Jag vet att
det var förskräckligt själviskt av mig, men, ser ni,
jag blev så häpen då jag fick höra nyheten. Min
exalterade sinnesstämning varade bara ett ögonblick,
sedan smälte den bort inför hennes fruktansvärda
förtvivlan, och min enda känsla var djup sorg över
att hon var olycklig. Jag lade armen om hennes liv.
”0, käraste, jag är så ledsen”, sa jag. ”Stanna
inte här inne. Kom med in i vardagsrummet så ska vi
resonera om det. Låt mig ge dig något att dricka.”
Jag ledde henne in i vardagsrummet, och vi satte
oss på soffan. Hon var alldeles tillintetgjord. Jag
sa åt amahn att hämta visky och en sifon, blandade
en stadig grogg åt henne och tvingade henne att
dricka. Jag tog henne i mina armar och lade
hennes huvud mot min axel. Hon lät mig göra vad jag
ville med henne. Stora tårar strömmade nerför
hennes stackars ansikte.
”Hur kunde han?” stönade hon. ”Hur kunde
han?”
”Älskade”, sa jag, ”det måste förr eller senare
hända. Han är en ung man. Hur kunde du tänka
dig att han aldrig skulle gifta sig? Det är ju bara
naturligt.”
”Nej, nej, nej!” flämtade hon.
Jag såg att hon höll ett brev hårt slutet i handen,
och jag gissade att det var Tims.
”Vad skriver han?” frågade jag.
Hon gjorde en förskräckt rörelse och pressade
brevet mot hjärtat som om hon hade trott att jag
skulle ta det ifrån henne.
”Han skriver att han inte kunde hjälpa det. Han
skriver att han var tvungen. Vad kan det betyda?”
”Jo, ser du, på sitt sätt är han nog lika
tilldragande som du själv. Han har stor charm. Jag antar
att han helt enkelt förälskade sig vansinnigt i
någon flicka, och hon i honom.”
”Han är så svag”, klagade hon.
”Kommer de hit?” frågade jag.
”De reste i går. Han skriver att det inte ska göra
någon skillnad. Han är tokig. Hur skulle jag kunna
stanna här?”
Hon började gråta hysteriskt. Det var förfärligt
att se henne så ytterligt uppskakad, hon som i
vanliga fall var så lugn och behärskad. Jag hade
alltid haft en känsla av att hennes ljuva lugn dolde
en förmåga att känna mycket djupt. Men hennes
obehärskade förtvivlan gjorde mig helt enkelt utom
mig. Jag höll henne i mina armar och kysste henne,
hennes ögon, hennes våta kinder, hennes hår. Jag
tror inte hon var medveten om vad jag gjorde. Jag
var knappast medveten om det själv, så djupt
upprörd var jag.
”Vad ska jag ta mig till”, klagade hon.
”Varför kan du inte gifta dig med mig?” frågade
jag.
Hon försökte dra sig undan från mig, men jag
släppte henne inte.
”Det skulle i alla händelser vara en utväg”, sa jag.
”Hur skulle jag kunna gifta mig med dig?
stönade hon. ”Jag är många år äldre än du.”
”Nonsens, två eller tre år. Vad bryr jag mig om
det?”
”Nej, nej.”
”Varför inte? sa jag.
”Jag älskar dig inte.”
”Vad gör det? Jag älskar dig.”
Jag vet inte allt vad jag sa. Jag lovade att jag
skulle försöka göra henne lycklig. Jag skulle aldrig
begära något av henne som hon inte själv ville ge
mig. Jag talade och talade. Jag försökte få henne
att ta sitt förnuft till fånga. Jag förstod att hon
inte ville stanna på samma plats som Tim, och
jag lovade att jag skulle laga så jag blev förflyttad
till ett annat distrikt. Jag trodde att det skulle
fresta henne. Hon kunde inte förneka att vi alltid
hade trivts bra i varandras sällskap. Efter en stünd
blev hon lite lugnare. Jag hade en känsla av att
hon lyssnade till mig. Jag hade också en känsla
av att hon var medveten om att jag höll henne i
mina armar och att det tröstade henne något. Jag
hade henne att dricka lite mer av viskyn. Jag gav
henne en cigarrett. Till sist tyckte jag att jag kunde
våga säga något lite smått skämtsamt.
”Jag är inte så rysligt otäck när allt kommer
omkring” sa jag. ”Värre kunde du råka ut för.”
”Du känner mig inte”, sa hon. ”Du vet ingenting
om mig.”
”Jag kan väl lära känna dig då”, sa jag.
Hon log svagt.
”Du är förskräckligt rar, Mark”, sa hon.
”Säg ja, Olive”, bäd jag.
Hon drog en djup suck. En lång stund satt hon
och stirrade ner i golvet. Men hon rörde sig inte,
och jag kände hennes mjuka kropp i mina armar.
Jag väntade. Jag var fruktansvärt nervös, och
minuterna tycktes mig oändliga.
”Ja”, sa hon till slut, precis som om hon inte
varit medveten om att någon stund hade förflutit
mellan min bön och hennes svar.
Jag var så rörd att jag inte kunde säga någonting.
Men när jag ville kyssa hennes läppar vände hon
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
