Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
bort huvudet och ville inte låta mig göra det. Jag
ville att vi skulle gifta oss genast, men det sade
hon bestämt ifrån att hon inte ville. Hon var fast
besluten att vänta tills Tim kom hem. Ni vet hur
man ibland kan läsa människors tankar lika tydligt
som om de hade uttalat dem. Jag såg att hon inte
kunde tro att det var sant vad Tim hade skrivit,
och att hon hyste ett litet ömkligt hopp att
alltsammans skulle vara ett misstag och att han inte
var gift när allt kom omkring. Det plågade mig,
men jag älskade henne så att jag fann mig i det.
Jag var villig att bära vad som helst för hennes
skull. Jag dyrkade henne. Hon ville inte ens låta
mig tala om för någon att vi var förlovade. Hon
fick mig att lova att inte säga ett ord om det
förrän Tim kom hem. Hon sa att hon inte kunde
uthärda tanken på gratulationer och allt sådant. Hon
ville inte heller låta mig tala om för någon om
Tims giftermål. På den punkten gick hon inte att
rubba. Jag hade en känsla av att hon tyckte att om
nyheten spreds ut skulle den få en visshetens prägel
som hon inte ville att den skulle ha.
Saken kom emellertid ut i alla fall. Rykten sprids
på ett mystiskt sätt i Östern. Jag vet inte vad Olive
hade sagt i amahns närvaro när hon först hade
läst om Tims giftermål i brevet. Hur som helst så
talade Hardys seis om det för Sergisons, och mrs
Sergison kom fram till mig nästa gång jag gick
på klubben.
”Jag hör att Tim Hardy har gift sig”, sa hon.
”Å?” sa jag, ovillig att erkänna att jag visste det.
Hon log åt mitt uttryckslösa ansikte och talade
om för mig att hon, då hennes amah berättat för
henne om ryktet, hade ringt upp Olive och frågat
henne om det var sant. Olives svar hade varit ganska
egendomligt. Hon hade inte precis bekräftat det
men sagt att hon hade fått ett brev från Tim i
vilket han talat om för henne att han hade gift sig.
”Hon är en egendomlig flicka”, sa mrs Sergison.
”När jag frågade henne om detaljer sa hon ått hon
inte kände till några, och då jag sa: ’Tycker du
inte det är spännande?’ svarade hon inte.”
”Olive är mycket fästad vid Tim, mrs Sergison,
sa jag. ”Hans giftermål har naturligtvis upprört
henne mycket. Hon vet ingenting om Tims hustru.
Hon är nervös för hurudan hon ska vara.”
”Och när ska ni två gifta er?” frågade mrs
Sergison plötsligt.
”En sådan fråga!” sa jag med ett försök att slå
bort den som ett skämt.
Hon såg knipslugt på mig.
”Kan ni ge mig ert hedersord på att ni inte är
förlovad med henne?”
Jag tyckte inte om att säga en direkt osanning,
och inte heller ville jag be henne låta bli att lägga
sig i vad som inte angick henne, men jag hade
gett Olive mitt löfte att inte säga något förrän Tim
kom tillbaka. Jag kringgick frågan.
”Mrs Sergison”, sa jag, ”när det blir något att
tala om så lovar jag att ni ska bli den första som
får höra det. Allt vad jag kan säga nu är att min
högsta önskan är att gifta mig med Olive.
”Jag är glad att Tim har gift sig”, svarade hon.
”Och jag hoppas hon gifter sig med er mycket snart.
Det var ett osunt och ohälsosamt liv de förde där
borta, de båda. De höllo sig alldeles för mycket
isolerade och gick för mycket upp i varandra.”
Jag träffade Olive praktiskt taget varje dag. Jag
kände att hon inte ville att jag skulle visa henne
min kärlek, och därför nöjde jag mig med att kyssa
henne när jag kom och när jag gick. Hon var
mycket rar mot mig, vänlig och omtänksam. Jag
visste att hon blev glad när jag kom och tyckte det
var tråkigt när det blev tid för mig att gå. I vanliga
fall var hon ganska tystlåten, men under denna
tid talade hon mer än jag någonsin förr hade hört
henne göra. Om framtiden talade hon dock aldrig,
och aldrig om Tim och hans hustru. Hon berättade
en hel del om sitt liv i Florens med modern. Hon
hade fört ett egendomligt, ensamt liv, för det mesta
hänvisad till tjänare och guvernanter, medan modern,
det misstänkte jag, kastade sig in i den ena
kärleksaffären efter den andra med mystiska italienska
grevar och ryska prinsar. Jag anade att redan innan
Olive var fyllda femton år hade det inte funnits
mycket som hon var okunnig om i sådana saker. Jag
trodde mig förstå varför hon på något sätt verkade
mystisk. Den tankfulla tystnad hon ibland försjönk
i, den mur av oåtkomlighet som hon omgav sig
med var rester av barnets halvt omedvetna försök
att komma undan sådant som hon inte ville veta.
Det var hennes natur att vara okonventionell. I
den enda värld hon kände till ända tills hon blev
aderton år, talades det aldrig om vad som var
passande, emedan ingen brydde sig om det. Så småningom
tycktes Olive återvinna sitt lugn, och jag skulle ha
trott att hon började vänja sig vid tanken på Tims
giftermål om hon inte varit så blek och sett så trött
ut. Jag beslöt mig att försöka förmå henne att
gifta sig med mig så fort Tim hade kommit hem.
Jag kunde få permission när jag begärde det, och
när den var slut kunde jag säkert bli förflyttad
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
