Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. SOMERSET MAUGHAM
till någon annan plats. Vad hon framför allt behövde
var luftombyte och ny omgivning.
Vi visste naturligtvis redan en dag i förväg när
Tims båt skulle komma till Penang, men frågan
var om den skulle komma in i tid för honom att
hinna med tåget, och jag skrev till
ångfartygs-bolagets agent och bad honom telegrafera så snart
han fått definitiva underrättelser. Då jag fick
telegrammet och kom till Olive med det fann jag att hon
just hade fått ett från Tim. Fartyget hade kommit i
hamn tidigt, och han skulle komma påföljande dag.
Tåget väntades anlända klockan åtta på morgonen,
men det hände ofta att det var ända till sex
timmar försenat, och jag hade med mig en inbjudan
från mrs Sergison till Olive att följa med mig
tillbaka och bo hos henne över natten så att hon
skulle vara på platsen och inte behövde gå till
stationen förrän vi fick underrättelse om att tåget
snart skulle komma.
Jag kände mig oerhört lättad. Jag trodde att
när slaget slutligen föll skulle Olive inte känna
det så svårt. Hon hade arbetat sig upp till ett
sådant tillstånd att jag tyckte det måste komma
en reaktion nu. Hon kanske skulle bli förtjust i
svägerskan. Det fanns inget skäl till att de inte
skulle trivas bra tillsammans alla tre. Till min
förvåning sa Olive att hon inte ämnade gå ner till
stationen och möta dem.
”De kommer att bli hemskt besvikna”, sa jag.
”Jag vill hellre vänta här hemma”, svarade hon.
”Försök inte övertala mig, Mark, jag ger inte
med mig.”
”Och jag som har sagt till om frukost för oss
allesammans hemma hos mig”, sa jag.
”Skönt. Då möter du dem och kör dem hem till
dig och bjuder dem på frukost och sen kan de
fortsätta hit. Naturligtvis ska jag skicka ner bilen.
”Men jag tror knappast att de vill ha någon
frukost om inte du kommer med”, sa jag.
”Jo, för all del. Det vill de säkert. Om tåget
kommer in på utsatt tid har de dessförinnan inte haft
någon tanke på frukost och kommer att vara mycket
hungriga. Och du kan vara övertygad om att de
inte vill köra den långa vägen hit utan att först
ha fått någonting att äta.”
Jag var förbryllad. Hon hade så intensivt längtat
efter Tims återkomst att det föreföll egendomligt
att hon nu ville sitta ensam hemma och vänta
medan vi andra åt en trevlig frukost tillsammans.
Jag antog att hon var nervös och så länge som
möjligt ville uppskjuta mötet med den främmande
kvinna som hade intagit hennes plats. Det verkade
så oresonligt. Jag kunde inte förstå att en timme
tidigare eller senare kunde spela någon roll, men
jag visste att kvinnor var konstiga, och dessutom stod
det klart för mig att Olive inte var i en sådan
sinnesstämning att jag kunde vinna någonting med
att vara envis.
”Telefonera när ni ger er av så att jag vet hur
dags jag kan vänta er hit”, sa hon.
”Det lovar jag”, svarade jag. ”Men du vet ju
att jag inte kan följa med dem. I morgon är det
min Lahad-dag.”
Lahad var en stad dit jag på tjänstens vägnar
måste fara en gång i veckan. Den låg ganska avlägset
och man måste ta färja över en flod vilket alltid
drog ut på tiden så att jag aldrig kunde komma
tillbaka förrän ganska sent. Det fanns några stycken
européer där, och de hade en klubb, där jag måste
tillbringa åtminstone ett par timmar för att inte
verka osällskaplig och för att höra på vad de hade
att säga om förhållandena i trakten.
”Dessutom”, tilläde jag, ”tror jag knappast att
han vill ha mig med första gången han kommer
hem med sin hustru. Men om du skulle ha lust att
bjuda mig på middag infinner jag mig med glädje.
Olive log.
”Från och med nu illkommer det väl knappast
mig att utfärda några middagsbjudningar, eller
hur?” sa hon. ”Det får du lov att be unga frun om.”
Hon sa detta i så lätt ton att mitt hjärta hoppade
till av glädje. Jag fick en känsla av att hon äntligen
bestämt sig för att finna sig i den förändrade
situationen, och, vilket var av större betydelse, att
hon tänkte finna sig i den med gott humör. Hon
bad mig stanna kvar och äta middag. Vanligen
brukade jag fara från henne vid åttatiden och äta
middag hemma. Hon var mycket älsklig, nästan öm,
och jag kände mig lyckligare än jag hade gjort på
flera veckor. Och jag hade aldrig varit mer förtvivlat
förälskad i henne. Jag hade fått ett par
gincocktails och var därför ganska uppsluppen under
middagen. Jag vet att jag fick henne att skratta. Jag
blev övertygad att hon äntligen hade lyckats kasta
av sig den tyngd av förtvivlan som hade tryckt
henne. Det var väl därför som jag inte blev
särdeles upprörd över vad som hände efter middagen.
”Anser du inte det är på tiden att du drar dig
tillbaka från en dygdig jungfrus tjäll?” sa hon.
Hon talade så lugnt och skämtsamt att jag svarade
i samma ton.
”Stackars lilla Olive, tror du verkligen att du har
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
