Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
den minsta klut kvar av ditt goda rykte? Då bedrar
du dig storligen. Du måtte inte ha reda på att de
goda damerna i Sibuku mycket väl känner till att
jag har besökt dig varenda dag i en månads tid.
Den allmänna uppfattningen är den att om vi inte
allaredan är gifta så är det sannerligen på hög tid
att vi blir det. Tycker du inte för resten det skulle
vara bäst att jag talade om för dem att vi är
förlovade?”
”0, Mark, du får inte ta vår förlovning så där
allvarligt”, sa hon.
Jag skrattade.
”Hur skulle jag annars ta den. Den är allvarlig.”
Hon skakade sakta på huvudet.
”Nej. Jag var upprörd och hysterisk den där
dagen. Du var så rar emot mig. Jag sa ja bara för
att jag var alltför olycklig för att säga nej. Men
nu har jag haft tid att samla mig. Tyck inte att
jag är ovänlig. Jag gjorde ett misstag. Jag har
burit mig rysligt illa åt. Du måste försöka förlåta
mig.”
”Älskling, nu pratar du bara nonsens. Vad är det
du har emot mig?”
Hon såg på mig med fast blick. Hon var alldeles
lugn. Hon till och med log en smula.
”Jag kan inte gifta mig med dig. Jag kan inte
gifta mig med någon. Det var löjligt av mig att
någonsin tänka att jag skulle kunna det.”
Jag svarade inte genast. Hon var i en egendomlig
sinnesstämning, och jag tyckte det var bäst att inte
bråka med henne.
”Jag antar att jag inte kan släpa dig till altaret
med våld”, sa jag.
Jag sträckte fram min hand och hon lade sin i
den. Jag slog armen om henne, och hon drog sig
inte undan. Hon lät mig kyssa hennes kind som
vanligt.
Nästa morgon var jag nere vid stationen och mötte
tåget. För en gångs skull var det punktligt. Tim
vinkade till mig då hans vagn for förbi den plats
där jag stod, och när jag hann fram stod han redan
på perrongen och höll på att hjälpa sin fru ner.
Han fattade min hand i ett varmt grepp.
”Var är Olive?” sa han och kastade en blick
omkring sig. ”Detta är Sally.”
Jag skakade hand med henne och förklarade
samtidigt varför Olive inte var där.
”Det var förskräckligt tidigt för henne, inte sant?”
sa mrs Hardy.
Jag talade om att meningen var att de skulle
äta lite frukost hos mig först och sedan fara hem.
”Jag skulle gräsligt gärna vilja ha ett bad”, sa
mrs Hardy.
”Det ska ni också få”, sa jag.
Hon var verkligen ovanligt söt, mycket blond, med
jättestora, blå ögon och en förtjusande, rak liten
näsa. Hennes hy var som mjölk och rosenblad. Hon
var lite grand balettflicketyp, och ni kanske skulle
tyckt att hon var tillgjord, men på sitt sätt var hon
förtjusande. Vi for hem till mig, och de badade
bägge, och Tim rakade sig. Jag blev ensam med
honom ett par minuter. Han frågade mig hur Olive
hade tagit hans giftermål. Jag berättade att hon
hade blivit mycket upprörd.
”Jag var rädd för det”, sa han och rynkade
pannan. Han drog en liten suck. ”Jag kunde inte
göra annat.”
Jag förstod inte vad han menade. I det
ögonblicket kom mrs Hardy fram till oss och stack sin
arm under mannens. Han tog hennes hand i sin och
tryckte den ömt. Han gav henne en blick som var
på samma gång belåten och humoristiskt
kärleksfull, precis som om han inte hade tagit henne riktigt
på allvar men njutit av sin känsla av äganderätt
och av hennes spröda skönhet. Hon var inte alls
blyg, hon bad mig kalla henne Sally innan vi hade
känt varandra i tio minüter. Naturligtvis var hon
just då glad åt att vara framme. Hon hade aldrig
varit i Östern förr, och allting var nytt och
intressant för henne. Det var alldeles tydligt att hon var
upp över öronen förälskad i Tim. Hennes ögon
släppte honom inte ett ögonblick, och hon drack
orden från hans läppar. Vi åt en trevlig frukost
tillsammans, och sedan skildes vi. De steg upp i
sin bil för att fara hem, jag i min för att fara till
Lahad. Jag lovade att sedan komma direkt till dem,
eftersom plantagen låg rakt i min väg när jag for
tillbaka, och det skulle ha varit en omväg att fara hem till
mig först. Jag tog därför andra kläder med mig. Jag
kunde inte förstå varför inte Olive skulle kunna
tycka mycket om svägerskan. Sally var frimodig och
glad och okonstlad. Hon var mycket ung, kunde
inte ha varit mer än nitton år, och hennes
underbara skönhet skulle säkert fängsla Olive. Jag var
riktigt glad att ha en giltig anledning att lämna
dem för sig. själva hela dagen, men då jag gav mig
i väg från Lahad hade jag en känsla av att de
allesammans skulle bli glada att se mig när jag kom
fram. Jag stannade bilen vid bungalown och tutade
ett par tre gånger i hornet för att någon skulle
komma ut. Inte en människa syntes till. Huset låg
i fullkomligt mörker. Jag var förvånad. Det var
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
