Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. SOMERSET MAUGHAM
alldeles tyst. Jag kunde inte förstå det. De måste
vara inne. ”Egendomligt”, tänkte jag. Jag
väntade ett ögonblick, steg sedan ur bilen och gick
uppför trappan. Där uppe snubblade jag över något.
Jag böjde mig ner för att se vad det var. Jag tyckte
det hade känts som en kropp. Jag hörde ett skrik
och såg att det var Olives amah. Då jag rörde vid
henne kröp hon ihop och brast ut i högljudd klagan.
”Vad i helvete är det frågan om?” utbrast jag,
och sedan kände jag en hand på min axel och
hörde en röst: ”Tuan, Tuan.” Jag vände mig om,
och i mörkret kände jag igen Tims försteboy. Han
började tala i korta, skrämda flämtningar. Jag
lyssnade med fasa till honom. Det han berättade var
förfärligt. Jag sköt honom åt sidan och rusade in
i huset. Vardagsrummet låg i mörker. Jag vred på
ljuset. Det första jag såg var Sally som satt
hopkrupen i en stor stol. Hon blev skrämd av min
plötsliga ankomst och skrek till. Jag kunde
knappast tala. Jag frågade henne om det var sant. När
hon talade om hur det var kände jag det plötsligt
som om rummet hade snurrat runt, runt. Jag var
tvungen att sätta mig. Då bilen med Tim och Sally
hade svängt upp på vägen till bungalown och Tim
hade tutat några gånger för att tillkännage deras
ankomst hade amahn och alla boys kommit
ut-springande för att hälsa på dem. Plötsligt hördes
ljudet av ett skott. De sprang till Olives rum och
fann henne framför spegeln i en blodpöl. Hon hade
skjutit sig med Tims revolver.
”Är hon död?” frågade jag.
”Nej, de skickade efter doktorn, och han förde
henne till sjukhuset.”
Jag visste knappast vad jag gjorde. Jag brydde
mig inte ens om att säga till Sally vart jag tänkte
bege mig. Jag reste mjg och stapplade till dörren.
Jag steg upp i bilen och sa åt min seis att köra som
bara tusan till sjukhuset. Jag rusade in. Jag frågade
var hon fanns. De försökte hindra mig, men jag
trängde mig fram. Jag visste var de enskilda
rummen var belägna. Någon tog tag i min arm, men
jag skakade mig fri. Jag hörde till hälften något
om att doktorn hade förbjudit att släppa in någon
i rummet. Jag brydde mig inte om det. En man
stod vid dörren och sträckte ut sin arm för att
hindra mig att komma in. Jag svor åt honom och
befallde honom att släppa fram mig. Jag antar att
jag förde ett förskräckligt oväsen, för jag var
alldeles utom mig. Dörren öppnades, och doktorn
kom ut.
”Vem är det som väsnas här ute?” sa han. ”Ä,
är det ni. Vad vill ni?”
”Är hon död?” frågade jag.
”Nej, men hon är medvetslös. Hon har ingen gång
varit vid sans. Det är bara fråga om en eller ett
par timmar.
”Jag vill gärna se henne.”
”Det går inte för sig.”
”Jag är förlovad med henne.”
”Ni?” utbrast han, och till och med i det
ögonblicket var jag medveten om att han såg på mig
med ett underligt uttryck i ögonen. ”Så mycket
större skäl.”
Jag visste inte vad han menade. Jag var alldeles
förstenad av fasa.
”Kan ni inte göra någonting för att rädda henne?”
utbrast jag.
Han skakade på huvudet.
”Om ni såg henne skulle ni inte önska det”, sa
han.
Jag stirrade förfärad på honom. I tystnaden hörde
jag en mans konvulsiviska snyftningar.
”Vem är det?” frågade jag.
”Hennes bror.”
Sedan lades en hand på min arm. Jag vände mig
om och såg att det var mrs Sergison.
”Min stackars gosse”, sa hon. ”Jag är så ledsen
för er skull.
”Varför i all världen gjorde hon det?” stönade
jag.
”Kom med härifrån, käre vän”, sa mrs Sergison.
”Ni kan inte göra någon nytta här.”
”Jag måste stanna.”
”Sitt i mitt rum då”, sa doktorn.
Jag var så nedbruten att jag lät mrs Sergison
ta mig vid armen och leda mig in i doktorns privata
rum. Jag kunde inte förmå mig att tro att det var
sant. Jag tyckte att det hela var en fasansfull
mardröm från vilken jag snart måste vakna. Jag vet
inte hur länge vi satt där. Tre timmar. Fyra timmar.
Till slut kom doktorn in.
”Det är över nu”, sa han.
Jag kunde inte behärska mig. Jag började gråta.
Jag brydde mig inte om vad de tänkte om mig. Jag
var så fruktansvärt olycklig.
Hon begravdes dagen därpå.
Mrs Sergison for med mig hem efter begravningen
och satt hos mig en stund. Hon ville att jag skulle
följa med henne till klubben, men jag kunde inte
förmå mig till det. Hon var mycket vänlig, men jag
var glad när hon lämnade mig ensam. Jag försökte
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
