Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
läsa, men orden hade ingen mening för mig. Jag
kände mig död inom mig. Min försteboy kom in
och tände. Jag hade en vansinnig huvudvärk. Efter
ejt stund kom han tillbaka och sa att en dam önskade
tala med mig. Jag frågade vem det var. Han sa att
han var.inte riktigt säker, men han trodde det var
den nya frun på Putatan. Jag kunde inte föreställa
mig vad hon ville mig. Jag reste mig och gick till
dörren. Han hade rätt. Det var Sally. Jag bad henne
stiga in. Jag lade märke till att hon var dödsblek.
Jag tyckte synd om henne. Det hade varit en
fruktansvärd upplevelse för en flicka av hennes ålder och
en bedrövlig hemkomst för en ung brud. Hon satte sig.
Hon var mycket nervös. Jag försökte få henne lugnare
genom att säga några konventionella fraser. Hon
gjorde mig mycket illa till mods, ty hela tiden
stirrade hon på mig med sina jättestora blå ögon
vitt uppspärrade och fyllda av vild fasa. Plötsligt
avbröt hon mig.
”Ni är den enda människa jag känner här”, sa
hon. ”Jag var tvungen att komma till er. Jag vill
att ni ska hjälpa mig att komma bort härifrån.
Jag blev förstummad.
”Vad menar ni?” frågade jag.
”Jag vill inte att ni ska göra mig några frågor.
Jag vill bara att ni ska hjälpa mig att komma bort
härifrån. Genast. Jag vill fara hem till England!”
”Men ni kan inte överge Tim på det sättet just
nu”, sa jag. ”Kära vän, ni måste samla er. Jag
vet att det har varit förskräckligt för er. Men tänk
på Tim. Jag menar, han skulle bli så olycklig. Om
ni hyser den ringaste kärlek till honom måste ni
stanna och försöka göra honom lite mindre olycklig,
det är det minsta man kan begära.”
”A, ni vet inte”, utbrast hon. ”Jag kan inte tala
om det för er. Det är alltför ohyggligt. Jag
bönfaller er att hjälpa mig. Om det går något tåg i
kväll så reser jag med det. Kommer jag bara till
Penang kan jag säkert sedan få någon båtlägenhet
hem. Jag kan inte stanna här en natt till. Jag blir
tokig.”
Jag begrep inte ett dugg.
”Vet Tim det här?” frågade jag.
”Jag har inte sett Tim sen i går kväll, och jag vill
aldrig se honom mer. Hellre dör jag.”
Jag försökte vinna lite tid.
”Men hur ska ni kunna resa utan ert bagage?
Har ni det mer er?”
”Vad betyder det?” utbrast hon otåligt. ”Jag har
vad jag behöver för resan.”
”Har ni pengar?”
”Tillräckligt. Går det något tåg i kväll?”
”Ja. Det går ett strax efter tolv.”
”Gud vare lov. Vill ni ordna alltsammans för mig?
Kan jag få stanna här till dess?”
”Ni försätter mig i en mycket obehaglig
situation”, sa jag. ”Jag vet inte hur jag bäst ska handla.
Det är ett mycket allvarligt steg ni ämnar ta.”
”Om ni visste allt skulle ni inse att det är det
enda möjliga för mig.”
”Det kommer att bli en förskräcklig skandal.
Jag vet inte vad folk ska säga. Har ni tänkt på
hur Tim ska ta det?” Jag var bekymrad och
olycklig. ”Gud ska veta att jag inte vill blanda mig i
det som inte angår mig. Men om ni vill att jag ska
hjälpa er, anser jag att jag bör veta tillräckligt för
att känna mig berättigad till att göra det. Ni måste
tala om vad som har hänt.”
”Jag kan inte. Jag kan bara säga att jag vet allt.”
Hon gömde ansiktet i händerna och ryste. Det var
som om hon ryggat undan från någon fasansfull syn.
”Han hade inte rättighet att gifta sig med mig.
Det var ohyggligt.”
Medan hon talade höjde hon rösten mer och
mer tills den var skärande gäll. Jag var rädd att
hon skulle få ett hysteriskt anfall. Hennes vackra
dockansikte uttryckte vanvettig skräck, och ögonen
stirrade vidöppna som om hon aldrig skulle kunna
sluta dem igen.
”Älskar ni honom inte längre?” frågade jag.
”Efter det här!”
”Vad ska ni göra om jag vägrar hjälpa er?”
”Det finns väl någon präst eller läkare här. Ni
kan inte vägra att föra mig till en av dem.”
”Hur kom ni hit?”
”En boy körde mig. Han fick tag i en bil
någonstans.”
”Vet Tim att ni har lämnat honom?”
”Jag skrev ett brev till honom.”
”Han förstår säkert att ni har farit hit.”
”Han kommer inte att försöka hindra mig. Det
lovar jag er. Det skulle han inte våga. För Guds
skull, försök inte göra det ni heller. Jag säger er
att jag blir tokig om jag stannar här en enda
natt till.”
Jag suckade. När allt kom omkring var hon
gammal nog att besluta för sig själv.
Jag som skriver detta hade inte sagt något på en
lång stund.
— Förstod ni vad hon menade? frågade jag
Featherstone.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
