Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Den vackra fru Holm. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
DEN VACKRA FRU HOLM
Hon kom in i bygden en eftermiddag, då
sommarn redan stod halvliden. Våra fält lyste
av den tegelstensröda klövern. Våra lövsalar
stod ännu kvar, halvvissna, med bladvitorna
skelande efter bortflugna äventyr. Alla våra
vilda bin brummade, och längs vägarna
byggde steklarna grottor i varm, mjölmjuk
sand.
Ingen hade någonsin förr sett en så vacker
kvinna. Man kände sig på något sätt frågande,
osäker — en aning rädd — när man såg henne
för första gången. Hennes väg utefter åkern
föreföll de känsligaste att ha en svart bård.
Solen lyste, bäcken rann ivrig och smal
nere i sin ränna bland avslaget gräs. Men allt
detta tycktes inte betyda något för gästen med
de likgiltiga stegen, för henne, som någon
redan hade kallat fru Holm. Hon gick ensam,
för sig själv, innesluten i sin skrämmande
värld av skönhet.
Barnen hade sett henne, barnen fantiserade
genast om henne, flickorna drömde strax att
en gång bli lika vackra som hon. När de
talade om henne, försökte de kalla henne tant.
Men det gick inte i sammanhanget.
— Tant Holm . . . Den vackra tant Holm . . .
det lät likväl jolligt.
Till slut enade man sig om namnet:
— Den vackra fru Holm, sade även de
minsta och såg förnäma ut, höjande på näsan.
De tyckte att de själva förändrades, när de
sade det. De tyckte att de själva rörde sig
i en finare värld, tillsammans med en dam,
att de knappt gick på märken längre.
Kvinnorna uppgav till en början allt.
— Hur kan en människa se så bra ut,
undrade de enkelt.
De såg svårmodigt, med sina små
hopgrodda ögon, på den främmandes gång, på
hennes ben och fötter, som icke tycktes känna
sin mjukhet, på de vita svanskuldrorna under
klänningens urringning. De såg på håret, som
var benat mitt i, svart och glänsande,
påminnande om våta svarta vinbär.
Vackra fru Holm, skönhetens främmande
fågel, var då inte ens helt ung längre. Men
man sade beundrande:
— Hur kan kläder sitta så vackert kring en
människokropp ?
Och nu drog sig var och en till minnes, om
någon förr sett en tillnärmelsevis så skön
kvinna, och vem det i så fall skulle ha varit.
Man jämförde, ratade, vägde, och till slut
bestämde man sig för den tilldragande Anna,
en grevekusks dotter på en gård ett stycke bort.
Även Anna hade varit mycket vacker, en saga
för hela denna bygd. Hon hade gift sig med
en bankbokhållare i staden och blivit lycklig.
— Hon kom sig upp på att hon var vacker!
Hon blev en fin fru med egen piga, och rörde
sig på balerna som om hon varit hemma där,
sade kvinnorna och drog sig till minnes.
— Men inte kunde hon jämföras med
denna.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
