Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Den vackra fru Holm. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
— Hon kunde inte jämföras med denna
kanske, nej, det kunde hon inte. Men hon var
likafullt vacker.
— Vad pratar ni för soppa — jag tycker
det är som dag och natt!
Nu var möjligheterna till jämförelse slut.
Nu var det lika tomt i tankarna som tidigare.
Någon vackrare än Anna, som gifts bort till
staden och blivit en ansedd fru, fanns inte
att tillgripa. Och så kände kvinnorna sitt falls
begränsning. De hade likväl sina krav på
skönhet och lycka kvar. Den nykomna hade
skyldighet att vara lycklig, när hon var
vacker, det var hennes skyldigheter här. Och
ingen av hustrurna hade lagt märke till, att
den vackra fru Holms väg längs åkerrenen
i solskenet tyckts ha haft en svart bård.
Männen förhöll sig avvaktande än en tid.
De hade inte ens sett den nykomna. De var
för trötta för att råka i extas inför blotta
berättelserna om en kvinna, även om hon varit
vacker som en regnbåge.
— Skönhet är förgängelse, sade de, liksom
de gamla en gång skulle ha sagt, att allt kött
är hö.
— Men vad gör det då om kött är hö?
Invärtes myste kanske ändå männen i
hemlighet och väntade. De trodde i manlig
själv-upptagenhet på någon slumplik, milliondels
chans...
— Hon kan vara elak! sade då plötsligt
någon bland hustrurna. Vacker är hon, det är
obestridligt. Men hon kan vara elak för det!
Och nu såg det ut som om man allmänt
hade hoppats på, att den vackra fru Holm
skulle vara elak.
Barnen var de som hade lättast till
skön-hetsdyrkan. För dem var det ingenting att
i drömmen överstiga de brantaste berg.
Pojkarna var fysiskt intresserade, fulla av
bultande blygsel, när de vävde in den främmande
i pubertetsdrömmarnas giftiga nät,
fantiserande om henne under oroliga nätter. Som-
marns luft var kvav, stugorna var trånga och
bäddarna heta. Om morgnarna skämdes de för
sina drömmar. Men då fanns likväl den vackra
fru Holm kvar.
Så gick dagarna.
—- I kväll kommer mannen! sade plötsligt
en morgon hustrurna.
Först då kände männen ett sting av sin oro,
av avund, av känslan att de själva
försummades. Den främmande höll på att uppta
bygdens tankar. De sade ifrån om, att det
redan hade kältats alltför mycket om denna
likgiltiga stadsfru, som kunde få resa varthän
hon ville ... De svor på det, sittande i sina
jordiga kläder vid våra hems bord.
Kvinnorna undrade vad de sagt,
protesterade mot beskyllningarna, de gjorde en stor
affär av det och förklarade sig oskyldiga. Vad
hade de väl sagt? Fick man inte tala? Störde
det kanske, att man nämnde en sak, som var
sann?
Nu gick det tydligare upp för alla, att det
var en förbannelse, som fört en så vacker
kvinna in i vår bygd. Hon störde redan allas
tankar, grep in i allas liv, förföljde ända in
i drömmarna om natten. Fastän nästan
osynlig fanns hon ändå med överallt. Utan att
antasta någon, hade hon inträngt i
medvetan-dena och där fått en alltför stor plats. Utan
att vilja det, utan att ens visa sig, hade hon
blivit en förbannelse.
Vackra fru Holms man kom inte förrän
dagen därpå, något försenad. Han var
tjänsteman i staden, hade en tung käpp med en
silverskarv mittpå, en käpp full av värdighet,
ett slags officiell käpp utan ens skymten till
någon tvekan eller aningen av ett misstag.
Han förde käppen allvarligt utefter åkerrenen,
medan de tillsammans gick upp mot huset på
höjden.
— De såg inte glada ut, sade någon.
— De kunde vara missbelåtna med
någonting, kanske med vädret.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
