Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Jacques Rivière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACQUES RIVIÉRE
Men emellan dem ligga långa perioder av
otro eller bekymmerslöshet.
Vad som närmast ger Rivière impulsen atl
i februari 1907 skriva ett flammande brev till
den katolske diktaren Paul Claudel — nu
ambassadör i Washington; i mångas ögon
Frankrikes både störste diplomat och störste
diktare — och be honom ge klarhet och
besked i religiösa ting, är icke fullt klart.
I vänkorrespondensen diskuteras visserligen
Claudels verk ständigt och ingående, och
man kan icke ta miste på, hur starkt han
har fängslat båda de unga brevskrivarnas
fantasi. Man skulle till och med vid en
litet noggrannare analys kunna urskilja, hur
gymnasisten Rivière från en komplicerad och
raffinerad Barrèsbeundran går över till en
Claudelromantik. Men synpunkten är
fortfarande — trots hans egna protester — helt
litterär, och man har det bestämda intrycket,
att Rivière lägger lika stor vikt vid de
personliga anekdoter om mästaren som han på
omvägar lyckas hopleta som vid dennes egen
förkunnelse. Kanske är det ett misslyckande
i studierna, som driver honom in i en
temporär förtvivlan och kommer hans gamla oro
att intensifieras; man bör också minnas, att
han redan i sitt första brev till vännen
Alain-Fournier ger uttryck åt den ädlaste sidan av
sitt väsen i orden: ”Ä, allt detta falska, som
folk smyckar sig med! Det finns ingenting
jag mera avskyr!” I varje fall ber Rivière
Claudel om klarhet: ”La réponse, mon jeune
ainé, ö vous en qui je me suis confié, la
certitude, la réponse, je la veux. Je veux que
vous me brutalisiez, que vous me jetiez å
terre, que vous m’injuriez; la réponse.”
Brevet är mycket förvirrat, och det är i en
stark känsla av detta som Rivière
omedelbart därefter avsänder ett nytt, där han
försöker närmare utreda arten av sina tvivel.
Han pekar dels på sin starka känsla av ”la
réalité du néant”, dels på sin esteticism, den
JACQUES RIVIÉRE
1922
njutning han måste konstatera, att han själv
känner över sin raffinerade förtvivlan. Han
älskar sin egen ångest, han vill inte bli botad.
Han har tagit del av Gides appeller till
uppbrott, till frigörelse från jordens adiafora,
men han har ännu icke lyckats lyda. Nu ber
han Claudel att ge honom de förlösande ord,
som kunna förvandla denna gideska
frigörelse till en kristen konversion.
Paul Claudel är vid denna tid stationerad
i Tien-Tsin — han blev senare ambassadör
i Japan — och Rivière väntar i månader
otåligt på svar. Det kommer den 4 april
och är ett märkligt dokument. Hur Rivière
uppfattade det, visar hans korta brev till
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
