Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Jacques Rivière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
SVEN STOLPE
i månader avvakta varandras svar. Claudels
tredje brev är ett lysande apologetiskt
mästerverk, som måste läsas i sin helhet. Jag kan
här endast välja ut några betecknande
passager för att visa kraften och realismen
i denna polemik:
"Kyrkans dekadans. Den betyder
ingenting. Sanningen har ingenting att göra med
hur många människor den övertygar. Det är
ganska få människor i våra dagar som gå
i mässan, men det är också ganska få som
begripa Pindaros eller Parsifal . . .
Jag tycker inte om prästerna.’ — Det
gjorde inte jag heller. Jag har aldrig känt
en så fruktansvärd skräck som när jag första
gången biktade mig . . .
Jag vet, att ni lider, men detta lidande
hedrar er endast i det fall att ni därur utgår
som segrare. I annat fall är det bara ’cette
maladie des jeunes chiens’, som Barrès talar
om. Antingen kommer ni att bli kristen eller
också kommer — som i så många andra
fall — livets njutningar och mödor att snart
nog befria er från all metafysisk oro. Det är
ganska många som skriva till mig, men
mycket få som ha mod att föredraga sin
frälsning framför sitt högmod. Det är på
samma sätt som med den unge mannen i
evangeliet, som så ivrigt bad att få veta
vägarna till Guds rike, men som ’gick sin väg
sorgsen, när man visade honom dem. Låt
mig tro, att ni icke är en av dessa stackars
människor, och att jag har rätt att kalla er
min bror.’’
Jag kan icke i detalj följa
korrespondensens utveckling, hur frestande det än kunde
vara. Att konstatera är bara, att Rivière
ganska snart slår till reträtt. Han förklarar,
att han icke kan urskilja någon möjlighet att
motsvara Claudels övermänskliga krav, han
är bunden vid sitt arbete, sin glädje, sina
förhoppningar — kortast sagt vid sitt jag,
sitt högmod. Han vill leva: ”Jag är
fortfarande övertygad om Guds existens, jag
erkänner, att jag känner mig bada i ett
ofattbart och oförgängligt mysterium, men jag
vägrar bara att föredraga Gud framför mig
själv, jag tror icke, att han begär någonting
annat av oss än den fullkomliga och
ohämmade utvecklingen av oss själva.” Och i ett
annat brev heter det med bitter
självkännedom: ”Jag är en av dessa stackars människor
som föredraga sitt högmod framför sin
frälsning.”
Rivière tror sig förstå, att med denna
öppna bekännelse korrespondensen måste
upphöra. Men han känner icke Claudels
jättekrafter. I sitt svarsbrev förklarar denne
alldeles lugnt, att han inte på minsta sätt är
chockerad eller överraskad. Naturligtvis —
han känner igen situationen, den är allas
vårt öde, det gäller bara att lära sig behärska
den. Han varnar för att uppfatta honom
själv som ett helgon och ger på sitt
ojämförliga språk ett mustigt porträtt av sin egen
brist. Men framför allt formulerar han en
liten analys av omvändelsens psykologi, som
i sin enkla realism förefaller mig alldeles
oöverträffad:
”Facienti quod est in se non negatur gratia.
Omvändelserna äro alltid i betydligt mindre
grad resultaten av en stor vunnen seger än
av en lång serie små framgångsrika ansatser.
Hela maskinen är van att arbeta i en
riktning — man måste lära den en annan. Man
måste så småningom tämja och leda sitt
undermedvetande. Man måste skapa sig en
katolsk sfär, man måste leva i den kristna
tankens och skönhetens underbara värld, man
måste lära sig den religion, som man i regel
är alldeles okunnig om, följa gudstjänsterna,
ta för vana att alla dagar tala med Gud.
även om det bara skulle vara för ett
ögonblick, även om det bara skulle ske för att
säga honom, att man icke tror på honom,
och att han tråkar ut en, man måste varje
kväll tänka över vad man under dagen har
gjort, och framför allt måste man ge
allmosor, besöka de fattiga — det kommer
hjärtat att vekna.”
Och han fortsätter med förfärliga
dråpslag mot ”le hideux Renan”, som har vågat
säga någonting så oerhört, som att när
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
