Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Jacques Rivière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Visserligen går han julen 1913 till
nattvarden. Men det sker ”par un acte å quoi
la noble délibération du jugement avait plus
de part que 1’exigence du sentiment”.
Välsignelsen av detta steg blir honom heller
icke klar förrän några månader senare. Men
då har redan en fruktansvärd händelse
inträffat.
4.
Kriget kommer. Alain-Fournier, som
plågats till döds av den tunga värnplikten,
skriver redan under Agadiraffären till Rivière:
”On va se bättre, parait-il. . . Je suis furieux
parce qu’on m’a affecté au petit dépöt de
Mirande pour la mobilisation. Je
demande-rais quand mème å partir.” När de franska
arméerna äntligen 1914 gå i fält, strömmar
hela landets intelligens till fronten.
Manfallet blir också fruktansvärt. Guds lille
korpral, Charles Péguy, själen och elden
i den nyvaknande kristna franska
nationalismen, stupar under själva den världshistoriska
segern vid Marne, men över hela landet
skallar hans krigssång:
Heureux ceux qui sont morts pour la terre charnelle,
mais pourvu que ce fut dans une juste guerre.
Heureux ceux qui sont morts pour quatre coins de
terre,
heureux ceux qui sont morts d’une mort solenelle!
i
Heureux ceux qui sont morts dans les grahdes
batailles
couchés dessus le sol å la face de Dieu.
Heureux ceux qui sont morts sur un dernier haut
lieu,
parmi tout 1’appareil des grandes funérailles!
Renans dotterson, den starke konvertiten
Ernest Psichari, säger lugnt till abbé
Bail-leul: ”Jag går ut i detta krig som till ett
korståg, därför att jag känner, att det är
frågan om att försvara de två stora saker,
som jag har ägnat mitt liv.” Han stupar
redan den 22 augusti med radbandet hårt
tryckt om ena handleden. Henri
Alain-Fournier, ännu en mjuk, charmfull yngling,
försvinner på dagen en månad senare, och
ingen vet ännu något om hans öde. Jacques
Rivière själv, som gått ut i kriget med bistert
allvar men utan den heliga tron, nås kanske
av det grymmaste ödet — han blir
tillfångatagen redan den 24 augusti 1914... I tre
år går han sedan passiv i ett tyskt fångläger.
Han har övergivit Gud, men Gud har icke
glömt honom. Nu slår han sitt första slag,
och det drabbar fruktansvärt hårt.
I fånglägret får Jacques Rivière uppleva
sin andra stora religiösa kris. För att döda
tiden anställde de franska fångarna en serie
diskussioner och underhållningar, där var
och en skulle tala om vad som låg honom
närmast om hjärtat. Jacques Rivière valde
att tala om Gud . . . Efter hans död har i en
volym sammanförts dels den serie utkast han
gjorde för dessa föreläsningar — det är
materialet till en hel kristen apologi,
medvetet gestaltad efter Pascals förebild — dels
en serie utdrag ur hans dagbok, som med
skakande kraft och fullständig klarhet teckna
hans religiösa konsolidering. Det är alldeles
riktigt, att dessa fragment sammanförts under
rubriken ”A la trace de Dieu”. Boken är ett
av de märkligaste religiösa dokumenten från
vår tid.
Utrymmet förbjuder en analys av de två
andra böcker Rivière hann skriva under sin
fångenskap, den kritiska studien
”L’Alle-mand” (icke en roman, som Kjell Strömberg
uppger i sin annars förträffliga handbok)
och romanen ”Aimée”, tillägnad Marcel
Proust. I stället skall här endast sägas något
om innebörden av Jacques Rivières religiösa
kris.
Ett ständigt återkommande tema i Rivières
”carnets de captivité” är vad man kunde
kalla Guds goda list. Rivière konstaterar, att
han aldrig skulle ha nått fram till Gud, om
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
