- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Mars 1934 Årg. 3 Nr 3 /
32

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: August Strindberg och Edvard Brandes - II. Judefrågan mellan Brandes och Strindberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHN LANDQUIST

mine Medborger burde lade ganske uomtalt.
Det vedrører hverken Politik eller Literatur.

Du mener jeg ikke er Jøde. Du tager fejl.
Jeg er simpelthen tvungen til at være det,
enten jeg vil eller ej, og allermest af min
egen Stolthed, som byder mig ikke at forlade
den, der angribes. Der skrives aldrig
nogen-sinde en Artikel mod min Broder eller mig,
i hvilken ikke Jødehadet figurerer.

Jeg haaber til Jahveh, at Din Bog maa
være en fri Aand som Din værdig. Jeg kan
næsten ikke tro det modsatte. Men qui
s’ex-cuse s’accuse og Du har gjort mig bange.

Jeg har været heldig at holde en stor
politisk. Tale, som har vakt megen Opsigt. Jeg
har vovet at sige Ting, som ikke er mit eget
Parti, Bondepartiet behagelige. Det kan være,
at dette vil drage Følger med sig, som kaster
mig ud af Politiken. Jeg skal ikke videre
beklage det.

Lev vel og vaag ømt over Dit store Talent.
Jacobsen sender Dig en Vennehilsen.

Din hengivne

Edvard Brändes.”

Det är ett stolt och uppriktigt brev. Man
kan i betraktande av att Brändes ej kände
kapitlet i ”Det nya riket” utan blott
Strindbergs brev tycka att det är överkänsligt, ty
ett angrepp på de ”ordenshungriga” svenska
judarna behövde ju ej betyda ett angrepp
på judarna i allmänhet. Men i realiteten fick
dock Brändes rätt, ty Strindbergs kapitel går
utöver det i hans brev angivna programmet.
Det var ganska naturligt att han skickade den
sedan till honom sända boken tillbaka till
Strindberg.

Emellertid medförde brytningen från
ingendera sidan någon offentligt uttryckt
bitterhet. Strindberg avgav i artikeln ”Mitt
judehat” i den radikala tidningen Tiden ] 6
december 1884 en förklaring på sin ställning,
vilken innebar ett avvisande av
antisemitismen. Han återgick till att utveckla den i
brevet till Brändes intagna ståndpunkten men
yttrar sig samtidigt mycket mera positivt om
judarnas kulturella mission i Europa. Han

bedömer här som en dogmatisk radikal
judarna efter deras ställning till
radikalismen, tydligen anseende att denna och
internationalismen vore deras naturliga atmosfär
och enda lovvärda sinnelag. Vissa judar hade
genom konservatism och bekännande av en
religion de ej trodde på kommit i en falsk
ställning och ”blivit ett offer för samma
offentliga lögn till vilken vi äro dömde”.
Men judens stora mission i Västerlandet är
att vara europé. Bröderna Brändes hade i
Danmark ”med stor fara och stort mod kastat
sin skeva ställning och introducerat
europeisk kultur i ett stagnerande nationellt
själv-avguderi”. ”Desse män hade brutit med
konvenansen och i det främmande landet
uppträtt med ren flagg som européer. Detta är
enligt mitt förmenande judens stora mission
i Västerlandet. Han har intet fädernesland,
han har vandrat i alla länder, har hållit sig
fri från alla nationella trånga fördomar, är
obunden av dynastikristendomens försoffande
dogmer, är bror med alla folk, talar alltid
ett kulturspråk, har släktingar i alla Europas
stater. Detta är en förmånlig ståndpunkt och
har verkligen gjort juden i genomsnitt till ett
intelligent, kanske Europas intelligentaste
folk.”

Edvard Brändes å sin sida hade inte heller
övergivit sina sympatier för Strindberg. De
hade stärkts av ”Giftas”-åtalet, men redan
dessförinnan hade han i Politikens första
nummer 1 oktober 1884 skrivit en sympatisk
recension över Strindbergs ”Svenska öden
. och äventyr”. Han polemiserar visserligen
mot Strindberg som rousseauan och har
överhuvud ingenting till övers för honom som
tänkare men prisar högt hans poetiska
begåvning. ”Som Filosof”, skriver han, ”er
Strindberg ikke værd en Høne, men som
Menneske-skildrer er han fortræffelig, fuld af
skaafisel-løs Ærlighed.”

Det fanns således intet hinder för att vid

32

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:51 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-3/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free