Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: August Strindberg och Edvard Brandes - II. Judefrågan mellan Brandes och Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
Hans angrepp på Gud* är en stor bragd och
hans firande af köttet, af könet med hanar
och honor är icke mindre. Han förefaller mig
vara en fin modern ande djupsinnig
stundtals ehuru han ännu är duperad och tror att
jag bedrifver motsägelse som sport. Han tror
ännu att kulturen kan bestå med en
emanci-perad underklass. Och han tror också att
kulturfruarna kunna emanciperas från
kastrullerna utan att slafvinnorna (också qvinnor)
få kastrullerna sig hänvisade.
Men det går väl öfver!
Min bästa vän härute är jude, medicine
professor i Lausanne, och den som tagit sig
för att förlägga mina arbeten ute i Europa
är också jude.
Jag har upptäckt hemliga underjordiska
strömmar ute i verlden och anser det gamla
samhället med nationer och styrelser och
privilegierade klasser vara undermineradt.
Och öfverallt ser jag juden såsom jordens
salt. Det såg jag inte hemma i det ruttna
Sverge. Om fem år skall ni se en intelligent
International utbredd som Frimurarne och
mägtig som jesuiterna börja sitt termitarbete
och det gamla samhället skall gnagas ikull
bit för bit. Och det är i öfverklassen
propagandan går fram. Man finner de idéer jag
i Samvetsqval utkastade högt opp i samhället;
det är endast klokheten som bjuder en stor
mängd att tiga ännu. (Jemför Tolstois
omvändelse.) Mitt misstag är att jag vände mig
till underklassen. Den är sämre att operera
med, ty den kastar bara opp gamla fraser
som den lärt af öfverklassen, men den har
sina passioner som man kan spela med och
skrämma öfverklassen.
Vill Ni vara med om en jetteadress till
Bismarck och anhålla att vi få bli som
neutraliserade upptagna i
Germa-niska Förbundet? Är det inte en olycka att
vara le f vande be gr af na som vi äro med tre
döda språk och två och ett halft
konungahus. Det blir Tyskland som kommer att gå
i spetsen för nästa revolution icke Frankrike.
Det är försnobbadt af öfverkultur. I Paris som
icke är verldens medelpunkt gör fernissningen
af målar pojkar nes oljefärgstaflor större buller
än den sociala frågan och sjelfva Le Voltaire
* Jag håller på att utbilda mig till ateist, men
har rysligt svårt för det.
gör sig löjlig öfver internationela
skiljedomstolar. Hvad jag gör i Paris det skall ni veta
om några år! Inte är jag här för att beundra
eller söka lyckan!
Det der var pratsjukan!
Icke visste jag att Jacob sen var död! Men
visst vill jag vara med och hedra hans minne.
Och så drabbade Björnson och jag ihop
också! Men det repareras nog. Det är ju
skada att vi icke skola kunna hålla
tillsammans! Men det är de satans damernas fel!
Att släppa in en sådan där får skock i
förtruppen det är rakt åt helvete. Och att spela
med dem som pjeser i schack det är ett
misstag. De äro reaktionära i allt, icke minst
i qvinnofrågan, som är efterbörden efter den
stora idealistiska fosterfördrifningen. Har ni
inte genomskådat det?
Tack nu emellertid för godt återseende, och
låt oss hålla små frågor na på af stånd så att
vi få de stora igenom någon gång.
V änskapsfullt
August Strindberg’
Indignationen i brevet över det unga
Sverige är närmast inspirerad av den av
Gustaf af Geijerstam utgivna årsboken ”1885.
Revy i litterära och konstnärliga frågor”
Den hade i stor utsträckning kritiskt
sysselsatt sig med Strindberg. Den genomgående
tendensen var uppenbar: att avsvärja sig
solidaritet med Strindberg i ”Giftas” och
eljest i hans mer paradoxala uttalanden.
Strindbergs reaktion var begriplig. Den anda
som utmärker Strindbergsuppsatserna i
årsboken är en juste-miljöliberalism, tam,
framställd utan talang och i ett språk, som tyckes
ligga decennier tillbaka från det Strindberg
talade. Som framvisning av ett ungt och
eldigt Sverige, som skulle förnya vitterheten
och samhället, var manifestationen mindre
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
