Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sigurd Hoel: Norsk litteratur 1933
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGURD HOEL
sig i att gå från gården och bli torpare. Här
slutar boken, men det är säkert många
spratt-lingar kvar.
Vad som här nämnts kan endast ge en
aning om en enda av trådarna i denna
sinnrika psykologiska roman. Den är en studie
i det halvt medvetna, i mänskligt
självbedrägeri, som ingen annan än Duun själv
har gjort maken till i Norge. Han har gjort
något liknande ett par gånger forr, bland
annat i romanen ”Carolus Magnus”, och då
liksom nu fått uppleva den sällsamma
triumfen att hans bok blivit totalt missförstådd av
ledande kritiker, vilka med utgångspunkt från
sitt påtagliga och tydliga missförstånd funnit
sig föranlåtna att säga den store diktaren ett
allvarsord, påpeka, att han icke hållit sig nog
strängt till det väsentliga . . . Duuns stilla,
dämpade sätt att berätta harmonierar på ett
sällsynt lyckligt sätt med den skildrade
miljöns egen ton och med det stoff som behandlas.
Orden äro få, tankarna många, och tankarnas
djupaste innebörd känner väl nästan ingen,
knappast ens den som tänker, ja, ofta han
minst av alla. Det är icke skönheten Duun
först och främst söker i denna roman. Det
är en operationskniv han hanterar. Annars
skulle man kunna säga med ”Times Literary
Supplement”: There is much beauty in this
book.
*
Johan Bojer har givit ut en stor roman,
”Huset og havet”.
Diktningen har många uppgifter. En
uppgift kan kanske sägas vara att kartlägga det
förgångna, det närmare och det fjärmare, på
ett mera levande sätt än den nyktra
historieskrivningen förmår. Men om diktaren
verkligen går i land med en sådan uppgift, går
i land med den rent konstnärligt, så inträffar
det paradoxala att kartläggningen, det rent
historiska, sjunker i bakgrunden just därför
att den är lyckad, medan människorna i stället
stiga fram i förgrunden och göra intryck av
att vara våra samtida. Vi minnas Kristin
Lavransdatter och Olav Audunssøn som
människor som vi träffat i verkligheten — och
samtidigt ha vi alldeles omedvetet lärt känna
norsk medeltid.
Johan Bojer har i många av sina böcker
försökt kartlägga det förgångna (det
närmare liggande förgångna). Och detta har
han stundom — till exempel i ”Den siste
vikingen”, ”Vor egen stamme” och ”Folk ved
sjöen” — gjort på ett sådant sätt, att
människorna ha blivit levande och vi ha fått
tidsbilden på köpet. I ”Huset og havet” har detta,
såvitt jag kan se, icke lyckats.
”Huset og havet” är en skildring av
jobberiets gyllene tid i Norge under
världskriget. I fråga om det som utvärtes är känner
Johan Bojer väl till den tiden — han var en
av dem som sörjde för att åtminstone en del
av pengarna kom ett värdefullt ändamål till
godo. Han startade en insamling för en ny
teater och for själv land och rike omkring
och samlade in pengar. För dessa pengar
byggdes Det Nye Teater i Oslo.
Men någon djupare psykologisk anknytning
till denna råa, vanvettiga tid har Bojer säkert
inte. Han har i mitt tycke icke åstadkommit
något konstverk, han har snarare
pliktskyldigast utnyttjat ett material, som han i alla
fall lärt känna. Vi få många levande
detaljer — Bojer är ju en man som kan sin sak —
men det blir icke något helt av detaljerna,
boken varken omformar eller nyskapar vår
bild av jobbartiden.
Även Barbra Ring och Leo Lønn kommo
med böcker av liknande slag, det vill säga
tidsskildringar. I ”Elven strömmer” ger
Barbra Ring en livlig skildring av en norsk
småstad från sista hälften av förra
århundradet. De flesta personerna i boken tillhöra
den tidens ämbetsmannaklass.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:51 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-3/0048.html
