Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Lloyd Georges krigsminnen - Anmälda böcker - David Lloyd. George, War Memoirs I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LLOYD GEORGES KRIGSMINNEN
”Han var den mest insuläre av våra
statsmän. — — — I verkligheten förstod han
inga främlingar — och jag är inte säker på
att han icke räknade Skottland, Irland och
Wales till utlandet.” Knappast någonsin hade
han varit utanför Englands gränser, och
slutomdömet lyder: ”Han saknade den kunskap
om utlandet, den fantasi, den själsliga bredd,
det mod gränsande till djärvhet, som hans
oändligt svåra kall krävde.”
Mod gränsande till djärvhet kan man i
varje fall icke frånkänna Lloyd George själv;
han visade det gång på gång under krigets
förlopp, och han visar det nu i sin egenskap
av författare, såväl när han kritiserar engelsk
politik och krigföring, som när han utan att
blinka framhäver sina egna avgörande
insatser. Att han räddade England två särskilda
gånger, första gången då han organiserade
ammunitionstillverkningen i stor skala, och
andra gången då han störtade ministären
Asquith, som icke var i stånd att utveckla den
nödiga energien, därom låter han icke läsaren
sväva i okunnighet. Hans förakt för den
militära sakkunskapen, då den okontrollerad
lämnas åt sig själv, är alldeles gränslös.
Redan i oktober 1915 skrev han i ett brev till
Asquith om ”the stupidity of the War Office”
såsom om ett väl känt faktum, och han
förklarade sig bli ständigt lika häpen över de
höga militärernas förmåga att slumra till. Det
jämmerliga mesopotamiska fälttåget år 1916
skildrar han med obarmhärtig öppenhet som
det typiska exemplet på vad de militära
myndigheterna åstadkommo, då de åtnjöto full
frihet att ordna tingen på egen hand. Det är
väl inte så alldeles säkert att Lloyd George
gör full rättvisa åt de engelska generalerna
eller överhuvud åt sina motståndare och
rivaler, men ingen skall inbilla sig, att han
är lätt att vederlägga. Han ser sig väl för,
han rör sig i djungeln med en utomordentlig
vighet och säkerhet. För så vitt som han velat
skriva en apologi för sin politiska
verksamhet, kan man tryggt säga att han lyckats
väl. Det svåraste att försvara är det som
han lämnar åt fullkomlig tystnad: den
politiska fanatismen, hatpropagandan, den
demagogiska kiliasmen. De ansågos behövliga för
att hos demokratierna bevara krigslusten, men
resultaten blevo fruktansvärda och
efterverkningarna hota ännu Europas kultur och
framtid. Lloyd George är långtifrån att ångra, att
han år 1916 motsatte sig varje tanke på en
samförståndsfred i Lansdownes anda, han är
fortfarande belåten med att han förhindrade
an inconclusive peace. Icke desto mindre gör
han i samma andedrag anspråk på att alltid
ha varit pacifist. Man skulle eljest kunna
hävda, att pacifismen består i att principiellt
föredra en oavgjord fred framför ett
avgörande krig.
Hur det nu än må förhålla sig med Lloyd
Georges fredsvänlighet, som författare har
han närmast ett krigiskt temperament, och
det kommer bland annat fram i det
porträttgalleri, som han har införlivat med
skildringen; ofta bilda dessa karaktärsteckningar
fristående kapitel. Det är inga fadda och släta
skönmålningar, som han inbjuder oss att
beundra; porträttet av Edward Grey har
redan kunnat ge en föreställning därom.
Lloyd George är varken indiskret eller hätsk,
och han behandlar även en vedersakare sådan
som Asquith med välöverlagd hövlighet; men
han är absolut uppriktig, och han skyr icke
att nämna tingen vid deras rätta namn.
Kortfattade, stundom lapidara, äro dessa
karakteristiker helt enkelt mästerliga, och de visa
att Lloyd George verkligen är en
människokännare. Man har knappast någonsin förr fått
en så övertygande bild av lord Kitchener,
vars oväntade död innebar den lyckligaste
slump för den engelska regeringen; Lloyd
George liknar honom, i en genialisk bild, vid
en roterande fyr, som kastar sitt ljus ut i ett
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
