Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Lloyd Georges krigsminnen - Anmälda böcker - David Lloyd. George, War Memoirs I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
avlägset fjärran och dessemellan försvinner
i svarta mörkret. Lika träffsäkra, lika levande
äro sådana bilder som dem av William
Robertson, generalstabschefen, av Haldane
och Balfour, av Bonar Law och Edward
Car-son. Man får icke till denna serie räkna
karakteristiken av J. M. Keynes, ty den är
undantagsvis en ren karikatyr, tillkommen
i polemiskt syfte.
Lloyd George är, eftersom han är politiker,
en stor vältalare och en stor psykolog,
däremot är han icke egentligen någon skildrare,
och i denna briljanta bok finnes det icke så
många konkreta situationer, som fästa sig i
minnet. Men en scen kommer man dock ihåg.
Som ammunitionsminister höll han i juni
1915 en konferens i Boulogne med franska
artilleriofficerare, och medan han diskuterade
frågan vilken kanon som bäst ägnade sig för
att förstöra material och vilken kanon som
var ändamålsenligast för att döda
människor, hörde han
plötsligt psalmsång genom
det öppna fönstret i
hotellet. Det var
nämligen söndag, och den
skotska presbyterianska
kyrkan låg i närheten.
Lloyd George greps av
en rysning — så firade
han fredsfurstens dag.
Det skall kommas ihåg,
Clio: Är det verkligen nödvändigt, David,
när jag är så sömnig?
Teckning i Punch av Ernest H. Shepard.
att Lloyd George härstammar från fromma,
baptistiska kretsar i Wales och börjat sin
bana med psalmsång och predikningar.
Den religiösa ådran var icke uttorkad hos
ammunitionsministern: han tröstade sig med
att han stridde för de svaga mot de mäktiga,
att han ljöt blod för rättvisan och friheten.
Endast på det sättet kunde han freda sitt
samvete. Hade han medgivit inför sig själv att
han tog del i en sammanstötning mellan
politiska maktsystem, i en kamp som gällde
världsliga ting och mänskliga passioner, så
skulle han ha blivit orolig. Det paradoxala
är nu, att själva denna religiöst-politiska
ideologi skärpte kampen, förgiftade den och
förlängde den; hedniska cynici skulle ha
slutit fred förr och gjort en förnuftigare fred,
och vi skulle ha sluppit mycken förstörelse,
vi skulle kanhända ha undgått två nya
religiöst-politiska trosrörelser i fortsättningen,
den bolsjevikiska och den fascistiska. Det
världshistoriska
språkröret för denna ideologi
var Lloyd George, och
han blev också det
förnämsta verktyget därför.
Ingenting är mera
betecknande, än att man
i hans ”War Memoirs”
blott hör ett matt
döende eko av
krigspsalmer-nas trosvissa melodier.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
