Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Klassiska perspektiv - Anmälda böcker - Emil Zilliacus, Lans och lyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSISKA PERSPEKTIV
Emil Z i 1 1 i a c u s: Lans och lyra. Gebers. 5: 75.
Recenserad av BERTIL MALMBERG
Den fransk-klassiska smaken satte
”Aenei-den” högre än ”Iliaden” och ”Odysséen”,
men ingen tidsvåg har ännu lyft Hesiodos
över Homeros; hans lott har snarare varit
den att aldrig uppskattas efter sitt rätta värde.
Likväl är det obestridligt, att de arkaiskt
dunkla skapelser som heta ”Theogonien” och
”Verk och dagar” ha både djup och höghet
och sin egen fängslande skönhetsmakt. Jag
tror, att det är nödvändigt att läsa dessa
dikter i original för att verkligen upptäcka
alla de tjusande, mellan dött gods och torra
uppräkningar gömda detaljer, alla de källor
och viloställen som Emil Zilliacus låter oss
ana i den inledande uppsatsen till sin
essaysamling ”Lans och lyra”. Men även den som
är mindre förfaren i grekiska och kanske
hänvisad att ur tolkningar till moderna
tungomål hämta hela sin klassiska kunskap bör
ändå kunna gripas av den monumentala
diktarskepnaden från Askra, denne
misstrogne boiot, denne herde och bonde, som
vallade sina får och brukade sin åker vid
foten av berget Helikon.
Vad som skänker Hesiodos’ poetiska
förkunnelse dess verkan, det är egenskaper,
alldeles motsatta dem, på vilka Homeros bygger
sitt ryktes oförgänglighet. Den homeriska
guda- och hjältevärlden förtrollar oss
alltjämt genom sin ungdom och sin dagsljusa
mänsklighet. ”Theogonien” åter har hela sin
makt av den ålderdomlighet. varav den
genomandas. Det står en pust av urtid, av
skapelsetöcken, av glömda riter, döda
orakelhålors köld över dessa sällsamma, likt
gudabergens stalper upptornade hexametrar.
Någon kan mena, att en sådan verkan icke
är skaldens förtjänst, att den endast är en
effekt av det avstånd som skiljer vår egen
tid från den, i vilken Hesiodos skapade. Men
detta är näppeligen fallet. Redan de
homeriska dikternas högre ålder lär oss något
annat. Man har ingen anledning betvivla,
att ”Theogonien” också på sin egen tid
verkade med kraften av något fjärran och fornt.
Arkaismen är här ingen patina, som åren
avsatt, utan frukten av ett egenartat
temperament, en bestämd livssyn, en medveten
stilsträvan. I sin konservatism, i sin högtidliga
sorgbundenhet, i sin fångenskap hos redan
övervunna eller förbleknade åskådningar är
”Theogoniens” diktare den förste
romantikern, den förste sentimentaliske skalden i
europeisk litteratur. Han är det också, ehuru
på annat sätt, när han formar sentenserna
och målar de söckniga tavlorna i ”Verk och
dagar”. Homeros fasthöll i sin diktning ett
oförgätligt men flyktigt moment i den
västerländska mänsklighetens utvecklingsgång. Vad
Hesiodos skildrar, det är något, som är ett
med själva den obegränsade tiden,
persernas Zran Akrana, nästan med tidlösheten:
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
