- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Mars 1934 Årg. 3 Nr 3 /
65

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Klassiska perspektiv - Anmälda böcker - Emil Zilliacus, Lans och lyra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KLASSISKA PERSPEKTIV

bondelivets sysslor och villkor under
stjärnbildernas välde. Över versernas grå plogfåror
svävar redan något av ett modernare skedes
oändlighetsmystik.

Så löpa från denne boiotiske reaktionär
många trådar till kommande litterära epoker,
medan de homeriska dikterna, alla
imitationer till trots, beteckna något avslutat och
fulländat och stå utan efterföljare. Vad som
förbinder Hesiodos med en senare tids anda är
förvisso den sentimentaliska subjektiviteten.
Men i lika hög grad är det hans moraliska
patos. Zilliacus framhåller i sin essay, att
den surmulne bondeskaldens moralism är ett
värde, som han äger framför Homeros. Den
gör honom ingalunda till den poetiskt
överlägsne. Det är sant, att man kan tala om en
sedlig skönhet, poetiskt likvärdig med
sinnenas och fantasiens, och det är icke svårt att
anföra exempel på diktverk, där den
moraliska halten och den konstnärliga makten icke
kunna åtskiljas. Men detta är hos Hesiodos
ännu icke fallet. Hans etos är trumpet och
oskönt, hans rättrådighet har tycke av
rätthaveri, den är utan verkligt ädelmod, snål
och beräknande, och hans högsta sedliga
ledstjärna är vedergällningen. Vad som menas
med sedlig skönhet, och hur fullständigt
denna kan sammanfalla med den poetiska,
det visar Zilliacus i den andra av sina essayer,
där han i bevingade ord skildrar Aischylos’
tragiska oratorium ”Perserna”. Detta
sorgespel över en betvungen fiende, vars olycka
tolkas i klagosånger av majestätisk
melankoli, är en seger för Hellas, större än den
vid Marathon och mer lysande än den vid
Salamis. Ty i denna segerkantat finner man
icke ett spår av hån eller övermod, ingen
triumf, intet lågt hämndbegär, endast
medlidande och ett djupt vemod inför
bräckligheten av all mänsklig storhet. Den slagne
motståndaren berövas intet av sin värdighet,
och nederlagets skugga över perserrikets

5. — B. L. M. 3.

*



asiatiska prakt blir endast till en grandios
symbol för den fara som all medgång
innesluter, när den växer sig allt för stor. Hur
allmänmänskligt detta sorgespel är, vilket
angeläget budskap det har också till vårt
århundrade, därom är Zilliacus medveten;
och i sin vackra essay pekar han på denna
humanitetens högsång som på en pharus.
vilken med sitt starka och stilla sken borde
få lysa också över det oroliga nuet och
tids-vågornas brutalitet.

Det vore frestande nog att ytterligare dröja
vid detta sköna verk, men läsaren är säkert
mer betjänt av att gå direkt till källan eller
dess utflöde i Zilliacus’ essay. Jag vill
inskränka mig till ett formellt påpekande.
I ”Perserna”, liksom i det grekiska dramat
överhuvud, ingår ju ett starkt berättande
element. Att detta är ett fel och en
oformlighet, det står som något ganska självklart för
modern uppfattning. Man kräver av dramat
en oavbruten aktion och tål icke, att
avgörande händelser objektiveras till
spegelbilder i ett episkt flöde. Så viss är man om
riktigheten av en dylik åsikt, att man utan
tvekan rubricerar de grekiska tragödernas
teknik som i många hänseenden bristfällig
och primitiv. Men fråga är om icke denna
teknik likafullt är den enda, som gynnar
uppkomsten av ett i verklig mening humant
drama. Genom att uppleva i förflutet tempus
handlingens brutalaste effekter, dess mest
upprörande moment och det som
lidelsefullast vädjar till vårt medkännande undgår
såväl diktaren som publiken det alltför
snabba partitagandets odium. Vad dramat
härigenom mister i skakande konkretion,
vinner det i rättvisa och värdighet. Det kan
löna sig att eftersinna, hur Aischylos’
”Perserna” skulle ha tett sig, om detta verk av
högsta rättrådighet skrivits med en ny tids
sensationella teknik. Månne skalden då hade
kunnat bevara sin fria överblick, sitt ädla

65

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:51 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-3/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free