Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Klassiska perspektiv - Anmälda böcker - Emil Zilliacus, Lans och lyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
lugn, sin oavhängighet av grumlande
passioner? Jag tror det icke. Också formen har sitt
givna inflytande på beskaffenheten av de
idéer och ideal, för vilka den skenbart
tjänstgör endast som behållare.
Det är många ämnen Zilliacus upptar till
behandling i sin med lärdom och den
mognaste stilkänsla skrivna bok. Här kan
jag endast tillåta mig några korta notiser.
Uppsatsen om Aristophanes’ ”Riddarna”
öppnar, liksom Aischylosessayen, ett perspektiv
mot vår egen tid. Hänsynslösare än det sker
i denna atenska komedi ha aldrig demos och
dess tillskyndare bespottats av någon modern
satiriker. Många av de pilar Aristophanes
avskjuter kunna ännu en gång läggas på
bågsträngen och riktas mot våra dagars kleoner.
De ha ingenting förlorat i skärpa, deras
aktualitet är oförbrukad, men de skilja sig
från de flesta av ögonblickets polemiska
vapen genom sin lätthet och svikt. Två av
essayerna ge puls och verklighet åt
Xeno-phons älskvärda gestalt. Den ena av dessa
skildrar honom i hans mest kända roll: som
ledare av de tiotusens återtåg. Här prövas
också Frödings dikt ”Ur Anabasis” på sin
halt av fakticitet och korrekt återgivna
intryck av en skollektyr. I den andra lära vi
känna Sokrates’ vän och författaren av
”Oiko-nomikos” som godsägare, som hellensk
jun-ker på sin lantgård i Elis. Det vilar över
denna rundmålning av patriarkaliskt
herre-mansliv från den grekiska kulturens
högsommar en klassicitet, en honungsmättad ro, som
är alltigenom förtrollande. ”Oikonomikos”,
boken om lanthushållning, varpå denna
skildring är byggd, är ju på sitt vis en pendang
till Hesiodos’ ”Verk och dagar”. Men vilken
misstro till livet, vilket förakt för de
brödätandes släkte, vilket hat till kvinnan i
Hesiodos’ värld, och vilken .frihet, vilken lätt,
människovänlig eter över Xenophons! Det
är beundransvärt, hur väl Zilliacus lyckats
återge denna utsökt friska och tjusande
atmosfär. Ett särskilt kapitel ägnar han åt
sengrekisk realism, och i ”Sång vid den stängda
dörren” behandlas svartsjukans och den
försmådda kärlekens motiv, sådant det möter
hos hellenistiska epigramdiktare.
Mönstergilla översättningar ur ”Anthologien”
illustrera texten. Alla dessa essayer ha det
gemensamt, att de tala om grekiskt liv, som
vi andra tala om dagens händelser och de
närliggande tingen. Vad som utgör den
största tjusningen i Zilliacus’ bok är hans
djupa förtrogenhet med den materia han
behandlar. Och med förtrogenhet menar jag
då icke bara kunskap och
historisk-psyko-logisk intuition utan verklig kongenialitet med
antik ande. Grekisk sophrosyne präglar in i
det minsta Zilliacus’ framställning. Den ger
hans föredrag dess renhet, dess mjukt
skimrande behag och enkla självklarhet och
befriar det från varje nasalt docerande biton,
varje tycke av vetenskaplig nedlåtenhet. Det
vore omöjligt att avgöra, vilken av dessa
essayer som är värd den högsta lagern, om
det icke funnes en som verkligen är
ojämförlig: den betagande, med sällsamma
dubbelklanger genomspunna prosadikt som bär
titeln ”Vid brasan med Horatius”. Vad
Zilliacus här låter oss uppleva: hur ett tåg av
gudar, mytiska heroer och bekransade
citter-bärare skymtar mot bakgrunden av Karelens
snövinter, det är något, som intet referat bör
oskära. Det är icke för mycket sagt, att de
sidor, där detta under tecknas, höra till de
verkligt oförglömliga i svensk prosa. Och man
förstår, att den som skrivit detta förnimmer
sambandet med alla dem som på vår frostiga
latitud under hårda och ofta barbariska
villkor led efter led vårdat ålderdomens tavlor.
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
