Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sigurd Hoel, Veien til ver dens ende, anmäld av S. R—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Ensam är svag
Sigurd H o e I: V eien til verdens ende.
Gyldendal Norsk Forlag 1933.
Sigurd Hoels sista verk är en
barnskildring och en bondeskildring. Han har härmed
beträtt helt andra vägar än i de böcker, som
förut väckt uppmärksamhet här: ”Syndere i
sommersol” och ”En dag i oktober”. Om
”Veien til verdens ende” för övrigt betecknar
något alldeles nytt i Hoels produktion, är
undertecknad tyvärr inte i tillfälle att avgöra.
Den avslöjar i varje fall styrkan och
mångsidigheten i sin upphovsmans konstnärliga
fantasi. Den bondemiljö, som ger boken dess
ram, verkar helt trovärdig och genomlevd,
även om man får till livs en hel uppsättning
av de otäcka gamla bygdeoriginal, som höra
till genrens oundgängliga rekvisita. Samtidigt
har han åtminstone delvis frigjort sig från
den principiella svartsyn, som stämplade ”En
dag i oktober”, och givit en mer nyanserad
psykologisk närbild i stort format: porträttet
av den lille pojken, som växer upp och gör
sina märkliga erfarenheter på den
medelstora och jämförelsevis välmående
bondgården. Ludvig Nordströms Tomas
Lack-miniatyrer kunna ge en aning om intimiteten och
säkerheten i denna barnpsykologi. Barnets
värld är sedd så helt inifrån, som gärna är
möjligt. Vi ha ju i detta fall inget annat
criterium veri än våra mer eller mindre
dunkla erinringar av egna
barndomsupplevelser. Det blir då ett mycket högt betyg
åt Hoels konst, att man vid läsningen av
hans hok småningom tycker sig försatt till
ett infantilt stadium, att man på nytt tycker
sig uppleva de tids-, rums- och
formföreställningar, som präglat den första barndomen.
Sensationen är inte enbart lustig, den är
tvärtom ganska olustig, men den är lärorik, och
den har samtidigt något av den motvilliga
tjusning, som associationerna skapa kring
halvförglörnda minnen.
I Hoels bok är del framför allt rädslan,
skräcken, som ger barndomsupplevelserna
deras intensitet — jämte omöjligheten av en
verklig psykisk kommunikation med de vuxna.
Jag vill citera bokens första sida, den anger
tonen på ett förträffligt sätt, både reellt och
formellt:
”Og dette var det förste han husket:
Han lå i sengen. Han hade sovet — lenge,
fra uminnelige tider. Nu var han våken. Han
reiste sig op av sövnen, op av sengen, fikk
hodet op over sengekanten og så sig om.
Han var alene.
Det skjen inn gjennem vinduet. Det skjen
i en flate ute på gulvet. Det var ikke mörkt
i rummet. Men alt var fremmed og
forferde-lig, og det var fullt av redsel å være alene.
Han torde ikke være alene i sengen, han kom
sig ut på det store gulvet. Der ute var det
isende koldt, og han blev mere alene.
Frem-mede ting stod mörke langs veggene på lave
firefötter og så på ham og kastet lange
skygger efter ham. Han ropte på mor. Han
gråt. Han gikk frem gjennem det kolde
rummet og ropte på mor. Han kom ut i lysflaten
på gulvet og så månen, el forferdelig syn.
en blendende hvil mann med flagrende klær:
og mannen grep efter ham med lange hvite
armer, med lange, tynne, hvite fingrer sorn
strakte sig tvers gjennem ruten og grep efter
ham. Han kunde ikke röre sig. Utenfor stod
det hvite og grep efter ham, og inne i
skyggen stod det mörke og skulte på ham. Han
stod stille, han kunde ikke röre sig. Han var
alene.”
Det eller den, som skrämt oss i
barndomen, har också gett oss de mest bestående
intrycken medvetet eller omedvetet: det tycks
vara meningen med lille Anders’ öde.
Kanske vi få se det än klarare framdeles — när
vi nu skiljas från honom, är han nämligen
inte stort mer än konfirmerad. Ännu måste
det nog sägas, att de starkaste partierna äro
de som behandla de tidiga barndomsåren från
det första medvetna livet till
sex—sjuårsåldern. Det är, som om det konstnärliga
kraftuppbådet skulle ha varit så starkt för dessa
delar, att det inte riktigt räckt till för de
övriga. Det framträder en svårighet att låta
tonen följa med utvecklingen: nioåringen kan
plötsligt falla in i fyraåringens tanke- och
föreställningsbanor — i ren distraktion, men
det tycks tyvärr inte vara hans egen utan
författarens distraktion. Omvänt förfasar sig
fyraåringen ibland över de vuxnas moraliska
ruttenhet på ett sätt, som förefaller mig en
smula anakronistiskt. Känslan av ensamhet,
isolering är ett konstant drag i bilden, det
framgick ju redan av det nyss gjorda citatet.
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
