Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sigurd Hoel, Veien til ver dens ende, anmäld av S. R—n - Jacob Wassermann, Etzel Andergast, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Människosjälarnas obotliga ensamhet är
(liksom köttets lust) det genomgående temat
från ”En dag i oktober”, och det verkar på
ömse håll bindande på människoskildringen
— i den nya boken dock i mindre grad.
Relationerna människor emellan skildrar
Hoel ständigt som misslyckade, eller också
undviker han dem alldeles. Så har han
till exempel inte alls utnyttjat ett sådant
motiv som den första konfrontationen med
skolan, det bara snuddas vid i förbigående.
Skolan och kamratlivet kommer igen senare
i samband med de första förälskelserna och
de första genialt berättade busäventyren. Men
det förefaller mig, som om Hoel skulle ha
försummat en möjlighet just genom att gå
förbi den ensamme, lättskrämde lille
drömmarens första påtvungna kontakt med det
kollektiva.
I bokens senare del flyter skildringen ut
och blir bredare, samtidigt som
huvudpersonens konturer bli vagare och suddigare. Vi
lämna honom i den flytande övergångsåldern,
då allt kan hända, men i verkligheten så
oerhört lite händer. Vägen går till världens
ände, och ingen vet vad det betyder. Vi
hoppas att få följa med längre på den vägen.
Bekantskapen lovar att bli mycket givande.
S. R—n
Lärjungen och
mästaren
Jakob Wassermann: Etzel Andergast.
I—H. Översättning av Karin Boye.
Bonniers. 2 delar å 5: 50.
Wassermann borrade sig i ”Fallet
Mauritzius” så djupt och passionerat, så
grundligt och uppslukande ihärdigt in i sitt ämne
att man fick en nästan skrämmande
förnimmelse inför hans antydan om en fortsättning.
”Etzel Andergast”, som nu föreligger i
översättning i två tättskrivna delar, har dock kvar
förmågan att fängsla och sällsamt betvinga.
Den har kanske inte sådana svagheter och
höjdpunkter som ”Fallet Mauritzius”. Dess
karaktär är jämnare och massivare. Etzel
Andergast är inte längre någon strålande
heroisk sextonåring. Men man drivs också
här oemotståndligt framåt och inåt av den
mörka känsloglöd som genomströmmar
verket. Dess borrande strävan efter sanning och
fulländning släpper inte greppet. En strävare,
en grävare, alkemist, astrolog och grubblare,
en sådan som måste finna orsakerna, är
Wassermann i ”Etzel Andergast”. Samtidigt
finns det också i denna bok partier som
verkar virtuosmässiga i icke tillfredsställande
mening.
Temat i ”Etzel Andergast” är tvåfaldigt:
dels doktor Joseph Kerkhovens i stjärnorna
skrivna möte och sammanstötning med den
genialt överlägsne Irlen, vilket genombryter
”istäcket” och de tunga hämningarna hos
Kerkhoven och sätter i gång en väldig andlig
kraftutveckling hos honom, dels den unge,
kaotiskt jäsande Etzel Andergasts lika
ödesbestämda möte med Kerkhoven. I båda fallen
uppstår ett karakteristiskt förhållande av
lärjunge och mästare, av ömsesidig attraktion,
av givande och tagande, av andlig
befruktning och djup, ung mottaglighet.
I läkaren Kerkhoven har Wassermann
funnit en imponerande centralgestalt för sin
tids-karakteristik. Det medicinska området ligger
honom kanske till och med närmare än det
juridiska i ”Fallet Mauritzius”. Det ger
honom tillfälle till analyser av de stora
andliga farsoterna efter kriget. De mänskliga
organismerna, resonerar
Kerkhoven-Wassermann, har givit upp sitt motstånd mot
kringflygande smittämnen och lyder i stället viljan
till sjukdom, ”kallelsen till sjukdom”, hela
skikt av människor synas gripna av ett
skamlöst begär att blotta sig, att analysera sig
själva och bekänna de otroligaste
hemligheter. Wassermann har en läkares
outtröttliga människointresse — det riktar sig mest
mot de dekadanta eller de överbegåvade, de
i något avseende accentuerade — och han
har diagnostikerns sätt att prägla in
signalement och karakteristiskt framspringande
detaljer. — Doktor Kerkhoven har som läkare
makt över människorna därför att han innerst
inné aldrig hårdnar inför lidandet. Med sin
inre samling, sitt bildmässiga tänkande, sitt
djupa gemyt, som rymmer starka
motsättningar, är han en av Wassermanns
överlägsna mästargestalter, dragen både mot kaos
och klarhet. ”Den mångfaldiga beröringen
med den slaviska världen, som inte bara
inskränkte sig till de lägre skikten, fyllde
honom med förvåning och aningsfull
motvilja. Blandningen av innerlighet och
skam
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
