Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jacob Wassermann, Etzel Andergast, anmäld av Margit Abenius - Romain Rolland, Den förtrollade själen IV:1, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
löshet, lidelse och svaghet, bestialitet och
mystik, stäppernas och själarnas oerhörda
sorgsenhet, allt detta vidsträckta, tunga,
omätliga och amorfa upprörde honom och drog
honom samtidigt oemotståndligt till sig.”
Den unge Etzel Andergast, lärjungen och
pagen, ynglingen som till och med sover i
rustning, beträder i denna bok en mörk
passionens väg i förhållande till mästaren och
mästarens hustru. I en slutscen av halvt
symbolisk karaktär återförenas han till sist med
sin mor i en ren, snövit alpvärld.
Karin Boye återskapar skickligt det
substantivrika, analytiska grubblarspråket.
Margit Abenius
Den förtrollade själen
Romain Rolland: Den förtrollade
själen. IV: 1. Bebådelsen. En döende värld.
Översättning av Sonja Vougt. Bonniers.
8: 50.
Då Romain Rolland, nu en åldrig man,
med seg energi fullföljer den breda
romancykeln ”L’åme enchantée”, i den svenska
översättningen döpt till ”Den förtrollade
själen”, måste detta under alla
omständigheter anses som ett imponerande kriterium
på strålande vitalitet och ohämmad
inspiration. De fonder, han har att ösa ur, synas
ännu vara långtifrån uttömda. Hans rejuven
heter indignation och rättfärdighetspatos. Han
har alltid känt sig som en av de kallade och
korade. Ofta har han stått på koturn, det skall
inte förnekas; ofta har han — och någon
gång i ogjort väder — känt sig uppfordrad
att med stentorsstämma tillropa navigatörerna
av det beträngda skeppet Europa
varnings-eller rentav kommandoord. Han har nog
aldrig någonsin betraktat sin kallelse som i
trängre bemärkelse skönlitterär — aldrig blir
hans stämma så full av indignation, aldrig
hans vredes skålar så gallbemängda, som då
han talar om skönandar. Detta andens
tattar-pack har av honom fått sina fiskar varma.
Själv är och vill han vara präst i en ecclesia
militans; ritualen och programmet i den
kyrkan torde vid detta laget lite var ha sig
bekant.
Det vore en obillig begäran, att
freds-aposteln och reformatorn Romain Rolland
skulle hållas i schack och skymundan i hans
ålderdoms största verk ”Den förtrollade
själen”. Därtill är det prästerliga och profetiska
draget i hans naturell alltför konstitutivt.
I ett förord till verkets första del, ”Annette
och Sylvie”, ber Rolland läsaren att inte
söka teser, teorier och propaganda i hans
bok. Detta är verkligen för de första delarnas
vidkommande en alldeles överflödig varning,
ty de äro lyckligt fria från alla slags
utläggningar av texten i Romain Rollands
hus-postilla; beträffande de senare delarna kan
ett sådant varningsord inte anses helt
omotiverat: där hugnas läsaren med en inte
obetydlig dosis teorier och teser, understundom
frankt och öppet levererade, understundom
lömskt och fintligt insmusslade, som vore
de kontraband.
Det skall emellertid villigt erkännas, att
Romain Rolland även i de senare delarna av
”Den förtrollade själen” ådagalägger en
berömvärd strävan efter att dämpa uttrycken
för sitt rebelliskt reformatoriska kynne. Det
betyder ingalunda, att den inre elden skulle ha
tynat eller slocknat. Den brinner endast med
en mera förklarad och stilla låga, och vid
sin altartjänst talar dess väktare sotto voce.
Ingen menar, att Rolland skulle brista i
humanitärt nit, därför att han inte basunar,
inte proklamerar. Det blir sålunda — trots
allt — det episka och psykologiska elementet
i hans ålderdoms mäktiga verk, som
slutligen fängslar läsaren och bestämmer hans
reaktioner.
”Den förtrollade själen” är en
moderlighetens höga visa. ”Mor och son” är titeln
på verkets tredje del, och i den nu på svenska
utkomna fjärde delen, ”Bebådelsen” — av
författaren fullbordad hösten 1932 — är det
fortfarande Annette Rivière och hennes son
Marc, som stå i berättelsens centrum. En
rekapitulation av cykelns föregående delar
låter sig inte här göra, men de som förut
stiftat bekantskap med ”Den förtrollade
själen” torde erinra sig, att skildringen i ”Mor
och son” fördes fram till tiden för
undertecknandet av vapenstilleståndet 1918. I
”Be-bådelsens” första parti, som bär titeln ”De sju
mot Thebe”, är det Marc, Annettes unge son,
som är den centrala gestalten. Upptakten
utgöres av en med storartad kraft utförd
skildring av de orgiastiska gatuupptågen i
Paris vid underrättelsen om det ingångna
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
