Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Romain Rolland, Den förtrollade själen IV:1, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fredsfördraget. Läsaren införes därefter i den
studentkrets, som utgör Marcs umgänge.
Efter-krigsmentaliteten hos dessa brådmogna,
rådvilla eller desperata intellektuella är
återgiven med den mest ömsinta och djupa insikt
i järnårens villkor och ungdomens nödläge.
Man kan svårligen glömma porträttet av
Marc: en hungrig och stolt ynglingagestalt,
en tidigt mogen själ, mån om sin integritet
och oavhängighet, mitt i ett pandemonium av
lössläppta lidelser; en ung varg i
storstads-skogen, för att använda Rollands terminologi.
”Bebådelsen” är ett verk på gott och ont.
Till bokens avgjort svagaste partier hör
sålunda avsnittet ”Annette i vildmarken”,
som är den melodramatiska berättelsen om
den starka och kloka, för sitt uppehälle hårt
arbetande Annettes upplevelser som
guvernant hos en glupskt erotisk godsägare på den
valackiska slätten. Denna uppstyltade
skildring visar oss Rolland från hans sämsta sida;
den blottar flagrant en svaghet för det
enorma, det oerhörda och måttlösa, som han
i mindre benådade stunder kan ge efter för.
På verklighetens mark befinner sig
däremot Rolland i skildringen av Annettes
upplevelser i efterkrigstidens Paris. Porträttet av
tidningskungen Timon, på vars redaktion
Annette får anställning, är ett praktfullt prov
på hur högt Rolland kan nå som
människo-skildrare. Det är en teckning, som avsiktligt
slagit över i karikatyr. Pompös och lastbar,
skräckinjagande och grotesk, tillhör denne
Timon de mest levande gestalterna i Romain
Rollands porträttgalleri.
Beundran inger också ”Bebådelsens” sista
parti med dess inspirerade och ömma
skildring av Marcs sjukdom och den gryende
kärleken mellan honom och Assia. Romain
Rolland kan, när han vill, stöta i basun. Han
trakterar också andra musikinstrument. Han
kan bland annat spela cello, och många anse,
att han är mest till sin fördel, då han låter
sådana strängar ljuda. I ”Antoinette” skedde
det; och i ”Bebådelsen” sker det i skildringen
av två unga människor: Marc och Assia.
Bilden av dem ristas in i läsarens minne.
”En döende värld” lyder undertiteln till
”Bebådelsen”. Romain Rolland lämnar inte
läsaren i tvivel om hur denna titel är att
fatta. Det sker i en lyriskt-retorisk epilog,
betecknande för Rolland, tolkaren och siaren.
Den är på samma gång en profets ursäkt eller
försvarstal för en diktare:
”En världs smärta! Nationer dö i förtryck
och fattigdom. Hungersnöden förhärjar
folken omkring Volga. Över Rom höjer sig
de svarta liktorernas bila och spöknippe.
1 Ungern och Balkanstaterna kväva de tjocka
fängelsemurarna de torterades jämmer.
Frihetens gamla länder, Frankrike, England och
Amerika låta den lugnt skändas och
underhålla våldsverkarna. I Tyskland har man
mördat sina föregångsmän, sina sociala
pioniärer. Och i björkskogen utanför Moskva
har Lenins klara pupill slocknat.
Revolutionen har förlorat sin ledare. Natten sänker
sig över Europa.
Vad betyder jämfört med allt detta de båda
barnens öde — deras fröjder och deras
sorger? . . . Dessa två vattendroppar, som
smält samman till en, och hela det väldiga
havet? . . . Lyssna till dem och du kan höra
vågornas brus! Det omätliga havet finns i
varje droppe. Alla dess smärtor genljuda
i den enda droppen. Om endast dropparna
förstode och ville lyssna . . . Kom! Luta ditt
öra mot den drypande snäckan, som jag
plockat upp ur havet! En hel värld gråter
i den. En hel värld dör i den. Men jag hör
även, jag hör redan barnets kvidande bakom
det tunna skalet.”
Romain Rollands stil vore slutligen värd
ett kapitel för sig. Den skall stöta den, som
i en lugnt refererande, objektiv stil ser ett
ideal och ett rättesnöre. Den är raka
motsatsen till en sådan stil, och snarast skulle man
kunna beteckna den som lyriskt-musikalisk.
Hur skulle man också kunna begära något
annat av en eldsjäl, som en gång avgivit
deklarationen: ”Le style c’est Tame.” Den
definitionen kan, i likhet med de flesta andra,
nog bli föremål för tvistigheter; ett är i varje
fall säkert, och det är att Romain Rollands
stil är högst ojämn. Varför sticka under stol
med det faktum, att i hans produktion varken
saknas tiraden, den retoriska effekten eller den
ihåliga frasen? Men där Rollands stil
verkligen motsvarar sin upphovsmans definition,
där den verkligen är själfullhet — och det
är den ofta — där ljuder den med ett fylligt
och mäktigt legato, som man inte ville
undvara i tidens mångstämmiga orkester.
lohannes Edfelt
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
