Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Pearl S. Buck, Den unge revolutionären, anmäld av R. E—n - Tor Andræ, Del osynligas värld, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En kinesisk pojke
Pearl S. Buck: Den unge revolutionären.
Översättning av Siri Thorngren-Olin.
Bonniers. Stockholm 1933. 4: 50.
”Den unge revolutionären” skrevs
ursprungligen, enligt författarinnans förord, för
en liten grupp barn, tillhörande de kristna
kyrkorna i Förenta staterna, och var inte
avsedd att delges en större allmänhet.
Denna lilla och lättlästa bok av Pearl S.
Buck presenteras sålunda helt blygsamt som
en söndagsskoleberättelse, och det är den
också — vilket icke på något sätt hindrar att
den läses med nöje och behållning även av
helt andra kretsar. Den är nämligen också —
liksom allt vad denna författarinna skriver —
fylld av en charm och en poesi, som icke är
vunnen genom flykt från realiteterna —
mången gång ganska ruskiga asiatiska
realiteter — utan genom en omedelbart
konstnärlig tolkning av denna verklighet, en tolkning,
som samtidigt är äkta på ett sätt, vilket endast
den fullkomliga inlevelsen från barndomen i
den kinesiska atmosfären kan möjliggöra.
Litterärt sett har överhuvud hittills ingen
västerländsk författare tolkat Kina som Pearl
S. Buck gjort det. Motsvarigheter till denna
levande och äkta tolkning saknas för övrigt
såväl beträffande Japan som Indien. Desto
mer skäl är det för den som vill veta något
om Asien — så långt det genom böcker är
möjligt — att icke gå förbi Pearl S. Buck.
”Den unge revolutionären” hör visserligen
icke till författarinnans större eller
märkligare verk. Den är ett litet mellanstick. Den
skildrar en ung kinesisk bondpojkes
utveckling och begynner med det ögonblick, då
han dödssjuk av de förtvivlade föräldrarna
”skänkts åt gudarna”, det vill säga
överlämnats till prästerna i ett buddhaternpel för
livslång tempeltjänst, därest han överlever
sjuk-domskrisen. Han repar sig verkligen, men den
unge Ko-sen har mycket svårt att uthärda
tempellivet. Han rymmer också snart med
en kamrat, tager värvning i ett kompani
av Kuomintangs revolutionsarmé, marscherar
genom Kinas vida länder, ser, hör och tänker
och hamnar slutligen på ett slagfält i Norden,
där kamraten såras, varefter de bägge räddas
till ett missionssjukhus. Kamraten dör, men
Ko-sen, fylld av hemlängtan, tager sig
slutligen tillbaka till sina föräldrar och finner
att den nya andan nu trängt så pass igenom,
att tempeltjänsttvånget ej längre behöver
hänga som en blytyngd över hans unga liv.
Han beslutar att ägna sig åt den nya
folkreformationens tjänst i kristen anda.
I denna enkla berättelse finns det mycket
som läsaren kommer att minnas, därför att
det är äkta och sant: den malätna, tjuvaktiga,
trista och vegetariska tempelatmosfären, den
fjortonåriga systerns skräck inför den
påtvingade fästmannen, den fanatiske unge
revolutionskaptenen, som leder sin och sitt
barnkompanis offergång i granatelden, under
det de äldre yrkessoldaterna bereda sig på
plundringen efter segern, hundarna på
slagfältet, soluppgången över Yangtsefloden —
och mycket annat.
Översättningen synes vara omsorgsfullt och
väl utförd. R. E—n
Det osynligas värld
Tor Andr æ: Det osynligas värld.
Lindblads. 5: 50.
I svensk kulturkritik har ända till helt
nyligen rått det besynnerliga förhållandet, att
diskussionen förts på två plan, som varit
nästan fullständigt isolerade från varandra.
Samma kulturproblem, samma böcker och
samma författare ha debatterats i
dagspressen och de litterära tidskrifterna å ena sidan,
i den kristna pressen å den andra, och inga
impulser från det ena hållet ha i regel nått
över till det andra. Detta har gjort, att de
kristna essayisterna och kulturkritikerna äro
nästan okända av den så kallade litterära
publiken i Sverige. Detta gäller icke bara
om Söderblom utan också om en hel rad
yngre författare som Torsten Bohlin,
Manfred Björkquist, Folke Holmström, Magnus
Selling och Kr. Benzow. Särskilt
egendomligt är det att konstatera, att de finaste
inläggen i de senare årens debatt om livstrons
problem faktiskt kommit i den kristna
pressen men där förblivit alldeles obeaktade av
de närmast åsyftade författarna själva.
Doktor Folke Holmström har till exempel rätt
nyligen i den förträffliga Teologisk
kvartalsskrift skrivit en liten essay över ”Livstro och
kristendom”, som på ett ytterst intressant
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
