Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tor Andræ, Del osynligas värld, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sätt konfronterar nygrenska tankegångar med
vissa i den unga skönlitteraturen framlagda
linjer. Hans studie vore förtjänt av att läsas
av alla de unga diktare, som ha intresse av
livsåskådningsproblem.
En kristen humanist, som också är en
betydande författare, mötte den breda
publiken häromåret till sin egen förvåning i
professor Tor Andræs ypperliga biografi över
Nathan Söderblom. Bekantskapen förtjänar
att fortsättas, och detta kan med fördel ske
genom ett’studium av Andræs nya bok ”Det
osynligas värld”, som har ett mycket stort
allmänt intresse.
Tyngdpunkten i Andræs bok ligger i dess
första stora kapitel, som har bokens titel.
Författaren utför här med flitiga citat ur
samtida skönlitteratur, vida överblickar över
världsreligionerna och mängder av
intressanta notiser från den primitiva religionens
fält en Tntressanl studie över dödsfruktan,
som han visar vara konstitutiv för människan
och lika säkert konstaterad i primitiv som
i mogen kulturtid. En av Andræs
älsklings-satser är, att världen aldrig har sett en
alltigenom troende människoras. Alltid har tvivel
brottats med tro, den religiösa människan har
i alla tider haft att utstå kritik och hån från
skeptikers och rationalisters sida — man
finner saken intressant utredd i Andræs skrift
om det religiösa anlaget (”Die Frage der
religiösen Anlage”, U. U. Å. 1932). I sin
nya bok formulerar författaren sin tes på
detta klangfulla sätt, som också kan ge en
föreställning om hans stilkonst:
”Vi behövde mera uppriktighet. Vi ha
ingen anledning att leka maskerad med
varandra, vi veta, hur vi ha det ställt. Tro och
tvivel, det är vår naturliga människas
hållning inför döden. Vi tro — och kunna aldrig
riktigt upphöra att tro på livet, vår
personlighets liv, härefter. Men vår tro slår sina
bryggor över mörka djup av tvivel.”
Det gör starkt intryck, när Andræ ur sin
imponerande och allsidiga bildning drar fram
så belysande exempel på sin tes som Luthers
svar till en präst, som beklagade sig över att
han icke ägde Paulus’ tro utan alltid
överfölls av nya tvivel: ”Icke heller jag kan tro
så fast, som jag kan predika och skriva om
det eviga livet. Icke heller tror jag så, som
andra mena, att jag tror.”
Det är religionshistorikernas styrka ur
rent humanistisk synpunkt, att deras
forskningsområde är nära nog lika obegränsat
som kulturen själv. De bästa
religionshistorikerna tillägna sig därför en allsidig och
djup bildning som knappast kan sägas
förekomma i samma grad inom andra
forskar-läger. Andræ äger genom sina väldiga
kunskaper, sin suveräna vana att överblicka
århundraden och sitt fasta grepp om
själarnas gåtor en så myndig auktoritet, att han
med fullt bibehållen stil kan avkunna sina
domar över unga generationers självmedvetna
visshet. Det gör ett präktigt intryck, när
han formulerar sin kritik på detta sätt:
”Kan ingen säga de patenterade
’nutidsmänniskorna’, innehavarna av den nyaste
fastslagna, slutgiltiga och färdiga sanningen, att
den kollektiva enfaldens förhävelse icke är
en bit bättre än den enskildes. Just det
ögonblick i årtusendenas historia, då vår
generation behagade låta sig födas, tror man vara
världsskeendets centrala punkt, där alla
riktiga meningar och alla faktiska sanningar
bryta igenom och fastslås till rättesnöre för
tidsåldrars utveckling. Liksom den
apokalyp-tiske fanatikern tycker sig redan vandra
under skuggan av domedagens skyar och
tillhöra de sista dagarnas heliga, §å upplever
’den moderna människan’, lika naivt
självupptagen, just den stora krisens ragnarök,
då makter, som hittills, så länge världen
stått, hållit ett evigt ställningskrig, draga ut
till sitt Harmageddon, till avgörande och
slutuppgörelse.”
Andræs bok innehåller andra lika
intressanta ting. Studien över världsreligionernas
kamp ger en intressant och sällsynt konkret
översikt, essayen ”Kärlek och sympati”
innehåller en fin studie över den kristna kärleken
jämförd med den humana sympatien och
innehåller ett ypperligt psykologiskt porträtt
av Paulus. Även de övriga kapitlen läser
lekmannen med intresse. I sin helhet kan boken
sägas på ett förträffligt sätt bestyrka det
befogade i Tor Andræs inval i Svenska
Akademien. En överlägsen personlighet
framlägger här på ett myndigt och stilistiskt
vankfritt sätt sin mening om åtskilliga av
människans djupaste livsfrågor. Boken har ädel
hållning och hög luft, och man lägger den
ifrån sig med tacksamhet. Sven Stolpe
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
