Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Jungfrun och skogen. Tre dikter - Sagoskog - Sagan om näcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
barn är fött i gräsen”, och den klockan går på myren Saista i Lappland
och på tundran Objaja och på gensinghöjderna kring Jang-tse-kiang, och då
sjunger i vart hjärta som älskar, den sången.
Så drömde jag om Frö-Vodan. Och för att göra drömmen henne värdig
stirrade jag in i solen tills blindheten kom och ringarna från de blinda
tiggarnas land dansade. Så gick jag förblindad hem stödd på en kådig
granstör, sakta följande stigen i ljungen, trevande mig till torpets säng, och sov
intill morgonen i det oinskränkta mörkret.
Men sagominnets lykta öppnar eldschakt i min dröm. Jag drömmer
falldrömmen som i min barndom. Men nu faller jag djupare än då. Nu faller
jag in i jordens bröst, in till Frö-Vodan.
SAGAN OM NÄCKEN
Han är näcken. Näck är vattnets längtan. Folksagan gav honom sjötång
till skägg och lade flöjt och felor runt strömmen.
Men aldrig spelade han på deras felor, i kvarnfallet slängde han dem
och hjulen tuggade dem till mjölnarbuller.
Han levde så tjusande kall i alla sina fiskar och i sin laxörings hjärta.
Det skar i honom när kroken satt i hans kungsgäddas strupe, kastad av
hycklarspelare och grymma drömmare.
Näck är han, tångslingor, fall av egen tyngd, kallas Brudslöjan, är
oskyldig kyla, isfontäner. Faller i den stilla sjön där yppige Juni med
vindarna kardar sin björkskog.
Mörkt blankt sommarnattsvatten, tiomila ytor: vattenbaggen borrar i
honom som i glansig bark, näckrosens veka slangar fiska vinglande i dyn.
Han skvalpar i insjö och jaure och järvi mot kvinnans vita bak och sköte,
mörkt och kallt som mot kyrkbåtens akter, som mot strandbjörkens rot.
O, jaure! O, järvi! Om vita lemmar han griper med vattnens kyla, och kyler,
kyler älskareeldade barmen, lyfter dess tunga bröst som en mogen frukt på
kalla vågen.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
